Paros & Antiparos: Öluffa i Grekland del 10

Milos, vidare till Paros och Antiparos. Lätt sömndrucken tog jag och mina ömmande fötter bussen till Plaka, Milos Chora, för att uppleva en dag i kulturens tecken. Vi gick först den smärtsamma vägen upp till Kastro och beundrade utsikten, sedan vidare till arkeologiska museet, den gamla amfiteatern och därefter gick vi vägen ner till byn Trypiti för att lätt böjda besöka katakomberna. Det var jag och fyra högljudda amerikaner som fördes ner i mörkret av den runda guiden med brunt hår uppsatt i hästsvans. 

Läs mer: Öluffa i Grekland- del 9 (länk)

Amerikanerna tystnade dock ganska omgående under katakombernas låga tak och tryckande luft. Cirka 1500 personer ska vara begravda här men jag har även läst uppgifter om att det skulle vara 5000. Jag var lite ängslig att det skulle bli 1506 då berget är väldigt poröst och en del av katakomberna har rasat in men guiden lovade dyrt och hederligt att vi skulle komma levande ut i värmen igen. Lova på du tänkte jag och såg framför mig hur jag gick till historien begravd i katakomberna på Milos.

Väl ute i den stekande solen gick jag snabbt ifrån de återigen högljudda turisterna och styrde fossingarna mot stan igen. Plaka är inte så stort och efter två varv i gränderna landade jag på en restaurang där vi intog en god lunch i skuggan. Efter matintaget ville mina fötter hem så vi tog bussen tillbaka och fläkte ut oss på den lilla stranden intill hotellet. En skön avslutning på dagen och min vistelse här på Milos. Imorgon väntar Paros på mig.

I det svaga solljuset gick jag längs hamnpromenaden till kajen där färjan redan hade lagt an, klev ombord och sjönk ihop en av de mörkröda skinnsofforna. En sjutimmarsresa väntade innan vi skulle komma fram till Paros. Det blir nu allt mer tydligt att säsongen närmar sig för det är betydligt fler som sjunker ner i sofforna än för några veckor sedan. 

Paros

Trots den långa restiden kunde jag inte somna och ta igen de krafter nattens moskito-krig ändå berövat mig. Framme i Paros blev jag hämtad av han som äger boendet och jag har nog aldrig hört så många ord under fem minuter i hela mitt liv. Boendet är myggfritt och den första natten sov jag djupt och länge. Morgonen började med att jag gick ut på balkongen och gjorde mig riktigt lång för att nå en av aprikoserna som växer på trädet utanför. Till slut lyckades jag nå en utan att ramla ut över räcket och nu ligger den gul-oranga frukten ovanpå kylskåpet på en metallbricka och väntar på att bli uppäten.

Efter att jag hade installerat mig gick jag till Delfini Beach för att äta en riktigt sen lunch. Den lilla stranden ligger cirka tio minuters gångväg sydväst från Paros Chora, Parikia. Vid stranden finns en taverna och en strandbar. Hungrig som jag var gick jag direkt till tavernan, Delfini, och beställde en tonfisksallad som aldrig har varit så god. Just denna tonfisksallad kombinerade dill, citron och tonfisk vilket jag konstigt nog aldrig tidigare har ätit. Riktigt gott. 

Efter matintaget hade klockan slagit fem på eftermiddagen och jag lade mig en kort stund på stranden för att läsa ett kapitel i min bok. Jag är ju inne på den tredje boken om världens undergång och konspirationsteorier. De ligger närmare min vardagliga verklighet än de bestialiska mord deckare erbjuder… eller kanske inte förresten för brutala mord kan ju alltid ske i min närhet så fort mörkret faller eller om jag befinner mig helt ensam på en strand i fullt dagsljus. Nåja, jag sover i alla fall godare om natten genom att läsa om Tellus förintelse.

Efter en riktigt god natts sömn gick jag nästan hela den västra delen av hamnpromenaden innan jag landade på Costello Café för frukost. Det ligger ganska precis nedanför stadens Kastro och till min glädje ingick en hel kanna kaffe i priset. Dagen spenderades därefter på Livadia Beach för nu när temperaturen stiger över 30 om dagarna så är det för varmt för vandringsturer även för en mean lean killing machine som jag. Sista veckan kommer alltså tillbringas mer i vågrätt läge än i lodrätt. 

Nu ikväll har jag strosat i Old town som jag faktiskt tycker har mer att erbjuda än den på Naxos. Gränderna är kantade av butiker och restauranger och skänker ett trevligt tidsfördriv. Imorgon styr jag kosan mot Naoussa, Paros andra hamnstad, för att se vad delen av ön har att erbjuda.

Som den vanemänniska jag är gick jag i morse givetvis tillbaka till Castello Café för att få mig en kanna kaffe igen. Kaffe är gott och kaffe är nödvändigt. När jag smidigt gled ner i samma stol som igår log servitrisen mot mig vilket annars ser ut att vara fysiskt svårt för henne. Hon hade samma rosa piké som igår, jeans och vita tennisskor. Hon har mörkt svart hår som hon sätter upp i en hästsvans och har glasögon som ser ut att vara båglösa, därtill en mun som är som ett streck, rakare än Linus på linjenstrecket. 

Idag böjde sig trevligt nog strecket till ett u i alla fall. Jag satte mig i skuggan under taket i knappt en timme men redan runt tio snåret började luften bli så varm att min blå t-shirt började få mörka fläckar. Som en sax från en klarblå himmel slog det mig att jag kanske borde friseras innan jag återvänder till svalare breddgrader. Igår kväll såg jag en frisersalong som säkert skulle kunna uppfylla denna önskan. 

Sagt och gjort, jag betalade och gick med kaffestinna steg mot frisören. Jag fick en tid direkt och satte mig i, till synes en vanlig frisörstol, och lät den manliga frisören i röd tröja, blå jeans och ovårdad frisyr nyttja sin hantverksskicklighet. Om ni någon gång har sett ett får klippas så kan jag säga att det var precis det jag genomgick. 

Med starka armar böjde och bände han på mitt huvud som om jag vore ett får i panik och det var bara en tidsfråga innan han skulle vända mig upp och ner. Mina nackmuskler ömmade kraftigt. Hårtrimmern gav ifrån sig ett högt surrande ljud och när han förde den över min kalufs lät det precis som att den körde fast och nästan höll på att lägga av, ni vet så där riktigt segt maskinljud som vittnar om att motorn får ta i för allt vad den förmår. Tio minuter senare var det klart och jag vändes rätt igen och släpptes lös… man kan väl säga att jag blev… hm… trimmad. Bääääää… men det kostade å andra sidan bara 12 Euro så det ”får” väl duga. Jag betalade och sprang ut från salongen och sprätte med benen, glad att vara fri igen. För den som vill se hur min klippning gick till, titta på detta klipp:

Lätt skakig gick jag till busstationen och hoppade direkt på bussen till Naoussa. Det tog cirka 20 minuter från Parikia och bussen stannade i ”centrum” innan den åkte cirka 200 meter till fram till busstationen där man sedan måste kliva på när det är dags att åka tillbaka. Vägen igenom staden är enkelriktad och därför vänder inte bussen och kör samma väg tillbaka. 

Naoussa är en vacker by med flera restauranger längs hamnpromenaden och erbjuder en labyrint i kykladisk stil med fler restauranger och butiker strax bakom hamnen. Jag tog sikte mot Pipéri Beach för att få utföra mina dagliga vattenkonster. Det är en rätt liten strandremsa men desto djupare och flera stora pinjeträd erbjuder välbehövlig skugga. Jag tillbringade ett par timmar där innan jag gick upp till staden igen och köpte mig min, otroligt nog, första glass på denna resa. Med glass över halva ansiktet gick jag sedan runt i labyrinten, tappade bort mig som ett vilset får men kom till slut fram till hamnen igen och gick tillbaka till busstationen för att åter åka till Parikia.

Tillbaka vid Anna Platanou Hotel klättrade jag över balkongräcket och gled ner på marken för att komma närmare aprikosträdet. Aprikosen jag åt igår var bland det godaste i fruktväg jag någonsin ätit och med kraftig salivutveckling plockade jag på mig ett antal av den välsmakande frukten och ”klättrade” upp till mig igen. 

När kvällen kom tog jag en stor Metaxa, hoppade in i duschen och skrubbade pälsen och gick ner till hamnen och spisade en mycket välsmakande Gyros pork på Ta Kymata. Där satt jag och frossade i fläsk medan solen alldeles stor och rund sakta började sjunka i det stilla havet. En behaglig sista kväll på Paros.

Antiparos

Idag har jag mot allt bättre vetande cyklat runt på den avlånga ön. Under hela denna absurda prestation mötte jag ingen annan människa som utförde ett liknande konststycke i den gassande sol och den höga temperatur på dryga 30 grader alla andra sökte skugga ifrån. Att därtill komma på tanken att cykla upp till Antiparos Cave var det definitivt ingen annan som kommit på. 

Det var alltså inte så konstigt att den lätt alkoholiserade cykeluthyraren med smutsig jeansskjorta, vattenkammat hår och två svarta gluggar i munnen blev så glad av min uppenbarelse för jag var säkerligen den enda som hyrde cykel denna dag. Till det låga priset av tre euro fick jag mig en vit mountainbike som nog hade sett sina bästa dagar och jag borde kanske ha fattat misstankar när priset var så lågt och osade alkohol. 

Jag trampade iväg på den asfalterade vägen längs hamnen i riktning mot St Gerorgios. Efter cirka fem kilometer gav sadeln vika under min, av allt fläskintag, numera betydligt större tyngd. Den sjönk ihop liksom jag. Knäna slog i hakan och axlarna var vid höfterna. Jag kände mig, och såg troligen ut, som en potatissäck med fötter och händer, varken armar eller ben. Det är inte ofta man ser en potatissäck som är ute och cyklar och framför allt inte i denna hetta. 

Jag stannade till längs vägkanten och tänkte att jag med mina gedigna tekniska kunskaper säkerligen kan få sadeln till dess ursprungliga skick. Jodå, det fick jag men endast under några minuter tills den med en suck åter kapitulerade under min vikt. Detta gjorde inte cykelturen till en mer njutbar tur utan med svetten rinnande som en sträng efter mig och med kroppen ihoptryckt som en påse med rotfrukter tog jag mig ändå upp till grottan som var dagens första mål. 

Mannen i luckan tittade med pommesfrites-sugna ögon på mig när jag köpte min entrébiljett till hålet i berget. Grottan är kanske inte den största men det är 411 steg ner i underjorden och stalagmiterna är förstås imponerande. Stalagmiten vid ingången är 45 miljoner år gammal vilket knappt går att ta in i en pantoffelhjärna. Det var i vilket fall ett trevligt avbrott från snirkliga gränder och sköna stränder. 

Efter grottbesöket rullade jag vidare mot odöpta stränder på södra sidan och tillbringade ett par timmar i vattnet innan det var dags att fylla på med ny energi. Jag stannade vid tavernan som ligger vid Soros Beach och beställde en tonfisksallad med minnet av den kulinariska läckerheten på Paros. Det var väl kanske inte riktigt samma upplevelse här men gott om majonnäs fick jag i alla fall och det ska man aldrig underskatta. Vi vet ju allihop hur välsmakande friterad potatis med en klick majonnäs är. Med majonnäs i magen cyklade jag med förvånansvärd kraft de tio kilometerna tillbaka till hamnen och Antiparos by.

Våt som en trasa lämnade jag tillbaka det som uthyraren kallade cykel och köpte mig en flaska vin på vägen upp mot boendet, Kastro Apartments. Väl innanför porten möttes jag av den alltid så vänliga Magda som mycket bekymrat lyssnade till min cykeltur. Hon ruskade på huvudet och bad mig ta plats vid poolen. Jag behövde vila upp mig sa hon och bjöd på en tallrik uppskivad vattenmelon i skuggan av ett parasoll.

Igår när jag kom till boendet stod hon i receptionen med öppna armar och välkomnade mig som en återvändande gäst. Hennes man, Markos, hällde genast upp två öl åt oss som vi ute på verandan skålade i innan vi slog oss ner på de vitmålade trästolarna och pratade om alla mina reseupplevelser. Jag tror vi satt i över en timme och jag fick dessutom en noggrann beskrivning av ön och dess sevärdheter. Antiparos är en trevlig överraskning och imorgon väntar ett par nya stränder för kartoffeln innan han åter tar sikte mot Pireus för vidare hemfärd.

Det är med lite sorg i hjärtat jag drack en trippel espresso med morgonens svala bris och solens mjuka strålar som smekte min potatisformade kropp. Jag hade utsikt över hamnen där fiskebåtarna lade till och levererade morgonens fångst, de små lastbilarna som med ett litet skutt lämnad den första färjan med leveranser och en och annan segelbåt som gjorde sig redo för avfärd. Till vänster om mig stod den alkoholiserade cykeluthyraren och log med sina två gluggar synliga ända bort till fastlandet och till höger om mig packade grönsaksförsäljaren stolt upp sina potatisar till försäljning. Nog kastade han några lystmätna blickar på mig men jag gjorde klart att min kropp inte var till salu. 

Det var sista morgonen jag kunde injicera koffein med denna aktivitet runt omkring mig här på Antiparos för imorgon (läs idag) är det avfärd och inte tid till att stilla betrakta öbornas vardag. Något som jag kan göra i timtal. Det är med lite sorg i hjärtat jag åker härifrån och mot nordligare breddgrader.

Det dröjde inte länge innan koffeinet kickade in och jag med återvunna ben tog sikte mot den fantastiska strand jag hade beskådat från den lilla båten som sakta hade levererat mig på ön några dagar innan. Att Magda på boendet inte sagt ett ord om denna paradisstrand kunde jag inte förstå men med kartan i handen så skulle jag ta mig dit genom buskar och stenhögar. 

En stor fet råtta som fräsande korsade stigen satte inte stopp för min framfart, snarare påskyndade den. Jag kände dess intensiva blick från barrväxten den hade tagit som sin tillflyktsort, redo att kasta sig över mig, piska till mig med sin långa feta svans och ta ett saftigt bett från min nacke med sina ovanligt långa framtänder. Jag nästan sprang den sista biten ner till den guldgula sanden och det turkosa havet. Vilket paradis tänkte jag och vred huvudet till höger och såg en stor vit skylt med stora blå bokstäver som talade om att detta var den officiella nudiststranden på Antiparos. 

Dinglande kön och sladdrande hud rörde sig runt skylten och längs strandkanten och rörde sig i riktning mot mig. Naturligtvis. Skyggt lade jag mig på en liten del av stranden så långt till vänster som möjligt och försökte njuta av den vackra naturen. Och då menar jag landskapet. I dryga timmen gjorde jag det innan jag bytte till stranden närmare hamnen och sedan till poolen vid boendet. 

Nu är det morgonen efter och Markos skulle skjutsa ner mig till hamnen varför jag gick upp till receptionen för att lämna min nyckel och säga hej då till Magda. De bjöd genast på en kopp kaffe och vi kom att språka om situation i Grekland och hur orättvis de tyckte att den speglades utomlands. Vi hade kunnat prata hur länge som helst men plötsligt var det bara tio minuter kvar tills båten skulle gå. Det blev ett ömt farväl med varma kramar och kindpussar, fasta handslag och trygga klappar på axeln. Med en stor klump i halsen for vi snabbt ner till båten och med ett skutt hoppade jag ombord och vi for ut på det blåsiga havet. 

Länge stod jag längst bak i båten och tittade på hur Antiparos sakta blev mindre och mindre för att så småningom försvinna. En liten salt tår rullade ner för kinden, inte bara på grund av de varma och vänliga människorna jag kanske aldrig kommer att se igen utan även för att jag nu efter sex veckor lämnar hav, stränder, berg, grekiskt vardagsliv, värme och möten bakom mig. Det känns märkligt, nästan som om att allt bara varit en dröm…

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Paros och Antiparos (länkar)

Läs mer: Aktuella inreseregler för Grekland (länk)