Folegandros: Öluffa i Grekland del 9

Folegandros

Badrummet här på Folegandros är inrett med ett mörkbrunt, glatt klinker på golvet och med en ljusare nyans av brun på kaklet som täcker väggarna. Ovanför spegeln vid handfatet sitter en rostig varmvattenberedare som jag har fått tydliga instruktioner om att den bara får slås på för dusch och ska sedan slås av genom att vrida ur en propp i proppskåpet. Bredvid duschhörnan utan duschdraperi finns en garderobsdörr som leder rätt ut i ingenstans. Jag kan bara ana vad som skulle hända om jag öppnade den fullt ut vilket jag naturligtvis inte har vågat. Jag har bara öppnat den lite på glänt för att se om det som finns på andra sidan tillhörde en del av boendet och det kan man ju fundera på. Möjligtvis fungerar det som ett utkast av gäst som förbrukar för mycket varmvatten och därför duschar jag numera jättesnabbt. 

Läs mer: Öluffa i Grekland del 8 (länk)

I rummet där sängen står finns det obligatoriska, högt brummande kylskåpet i ena hörnet och ja… sedan är det inte så mycket mer. För den uttråkade gästen finns det naturligtvis tid att lägga på att granska det brokiga klinkergolvet, även det i olika bruna nyanser. Skulle gästen vara lite sugen, eller vara ganska sugen, eller vara extremt ganska jättesugen att på morgonen koka sig en kopp kaffe finns ovanpå kylskåpet ett litet campingkök att spränga hela rummet med. Kvar blir bara en stor krater som efter en tid blir en ny turistattraktion på Folegandros och möjligtvis att jag får en kort minnestext som tack för de inkomster den nya attraktionen inbringar. Det är ju tur att gästen inte är så kaffesugen på morgonen och det är ju tur att gästen inte har campingköks-fobi eller drömmer mardrömmar om hur han i sömnen slår på gasolen och leker med tändaren. Ibland har man lite mindre tur med sitt boende men jag ska bara vrida ur proppen i fyra dagar för sedan är det dags för nästa ö.

På färjan hit kom jag att språka med ett tyskt par i 45-årsåldern som även de skulle tillbringa några dygn på Folegandros. Mannen, Andreas, var lång som en fura och lika smal, hade krulligt svart hår och stålbågade glasögon. Kvinnan, Beatrix (möjligtvis Beatriks), var betydligt kortare, med vågigt blont hår och pigga glada ögon bakom ett par cerisa glasögon. De trodde jag kom från Österrike vilket jag tog som en komplimang då jag hela tiden sökte efter rätt tyskt ord och som jag inte hade den blekaste aningen om, om jag böjde rätt. De måste ju ha trott att jag var en ovanligt långsam österrikare i alla fall. Jag kanske skulle köpa mig en tyrolerhatt ändå. 

Vi skiljdes åt i hamnen då jag blev hämtad av de som äger boendet med den rostiga varmvattenberedaren. När jag på kvällen spatserade omkring i Chora mötte jag dem igen. De ville så gärna gå ut och äta en kväll. På en millisekund hann jag tänka igenom allt som skulle kunna hända en stackars ensamresenär nu med en rosa näsa sedan skinnet har flagnat av, såg mitt liv passera revy, och sa att det vore ju trevligt. De frågade var jag bodde och jag stammade fram namnet på boendet ”Sp-sp-i-i-i-r-i-d-d-o-l-a-s-s etwas”. De skulle hem och planera lite och sedan lämna en lapp till mig om förslag på tid och dag. Jag pustade ut. Att de skulle hitta mitt boende som jag knappt kunde uttala och se till att jag fick en lapp var ju ingen lågoddsare precis. 

När jag igår efter en hel dags vandring i bergen här på Folegandros och med ett besök på en nudiststrand, naturligtvis, så låg det en lapp under den lösa skylten som visade boendets namn. Sagt och gjort, med en Metaxa innanför västen, mötte jag upp tyskarna klockan 21 för ett tavernabesök. Det blev en riktigt trevlig kväll och nu har jag både boende och guide i Berlin om jag någon gång åker dit. Under middagen kom vi att prata om vad vi har för bilder av våra respektive länder och jag fick tillbringa en lång stund med att förklara att stora aggressiva klungor av fästingar inte rasar ner från träden, kryper in under skinnet på oss och gör oss riktigt sjuka. De verkar inte ha fästingar i Berlin.

De åkte hem dagen efter vilket jag inte tror beror på mig. Jag tillbringade dagen med att gå de fem kilometerna rakt ner till Livadi Bay på årets kanske varmaste dag. Jag bor nämligen högst uppe i Folegandros Chora, på kanten av berget och stoppar man ut näsan ovanför någon av murarna stupar det över 300 meter rakt ner i havet.

Att gå ner i värmen gick bra men att på eftermiddagen gå upp var lite tyngre. Så pass tungt att en pytteliten röd minibuss med rostfläckar stannade och plockade upp mig och körde mig nästan hela vägen upp. Föraren kunde inte engelska men jag kunde säga tack på grekiska och det verkade räcka.

Nästa dag gick jag i motsatt riktning för att ”klättra” ner till en annan strand, Voreina Bay, noga påläst om att detta inte var ett tillhåll för nudister och möttes av en trevlig liten vik att tillbringa dagen i. På vägen ner skrockade vildvittrorna högt och flög riktigt nära det de trodde var en fet, alldeles ypperligt god larv. Jag klarade mig utan att bli attackerad av otygen och tog genast ett dopp i det klara vattnet och njöt av att få ha stranden för mig själv. När jag ovanligt bredbent satt på en rund sten för att torka efter simturen kom det ett par i 40-årsåldern nedklättrandes för berget, hälsade och gick en bit bort på stranden där det fanns lite större klippor. Tydligen perfekta klippor att helt naken sträcka ut sig på i de mest underliga poser två människor kan åstadkomma. Jag börjar bli så pass van vid nakna och på vissa ställen kraftigt buskiga kroppar att jag näst intill opåverkad tillbringade några timmar tillsammans med deras nakna hud och hår, läste min bok, tog ett par simturer till innan jag bytte om och klättrade upp och gick hem till den rostiga varmvattenberedaren igen. 

Väl hemma visade det sig att jag hade fått grannar i rummet bredvid. Det visade sig även att den inbyggda garderoben i mitt rum fungerar som en resonanslåda, en mistlur, till allt vad som sker i deras badrum. Glöm allt vad Carola-fläktar i melodifestivalen heter för här kan vi snacka om att mitt hår står rakt ut av orkanen av ljudvågorna som uppstår. Jag får hålla mig fast i sängen för att inte slungas mot stenväggen och sitta fast som ett fastlimmat bokmärke i en samlarbok tills vädret har bedarrat. Det verkar för övrigt ofta vara orkan i deras badrum vilket förstås påverkar klimatet inne hos mig. Nåja, för att undvika ett ytterligare oväder så äter jag frukost ute så här sista morgonen på Folegandros för idag drar jag vidare till Milos.

Milos

Båten var packad till bristningsgränsen av japanska turister samt några övriga. Det var inte ens lönt att försöka leta efter min plats utan jag sjönk ner i det närmaste fyra-sätet av gult fuskläder jag hittade. Vi hann inte mer än lägga ut förrän första kräkan kom. Sedan kräktes det, kräktes det och kräktes det. Till höger, till vänster, under och ovan, framåt och bakåt. Personalen for i vågornas riktning med spypåsar, pappersdukar och doftspray. Själv hade jag inga behov av att kasta upp men hade svårt att hålla tillbaka lunchen när doftsprayen till slut inte räckte till och en luktridå av kräka spred sig över hela båten. Tre rader framför mig kräktes en japanska nästan inälvorna ur sig och låg ihopkrupen i fosterställning på golvet tills ambulanspersonal hämtade henne när jag klev av på Milos. 

Jag reste med kräka under endast en timme men de flesta skulle till Pireus, det vill säga några timmar till av spyor. Kvinnan bredvid mig som jag var tvungen att passera för att ta mig ut spydde tre gånger under tiden jag hade nöjet att sitta bredvid henne. Mellan hennes kolsvarta hårfäste och de guldfärgade solglasögonbågarna rann svetten ymnigt. När hon kröp ihop för att släppa förbi mig, för resa sig kunde hon inte, så började kräkpåsen att läcka i ena hörnet och galla rann ner över hennes byxor. Tyvärr kunde jag inte vara behjälplig i denna situation för när det gäller av- och påstigning på en försenad båt så handlar det om sekunder innan du befinner dig någonstans där du inte vill vara och vara kvar på detta fördömda fartyg ville jag i alla fall inte vara.

Hungrig klev jag i land och hittade snabbt till hotellet där det visade sig att jag hade en liten etta med kök. Inte illa trots att den inte hade renoverats sedan 1972. Nikos, en äldre man med kraftig ölmage och tjockbottnade glasögon, grått krulligt hår och en lätt odör av svett tillbringade en timme med att visa allt vad Milos har att erbjuda.

Hans älskade katt, med minst fem synliga fästingar, höll han hela tiden under den högra armen och tre gånger visade han hur katten på kommando slickade hans hand. För att göra mitt välkomnande komplett fick även jag pröva kommandot och fick katten att slicka på min hand. Sedan ville den inte sluta och framför allt inte lämna diskhon där han till slut hade lagt sig. 

Nikos berättade att han hade 20 katter men att detta var hans favorit, slick-katten. Nikos kunde aldrig riktigt sluta berätta om allt jag kunde göra på ön och om alla detaljer i lägenheten. Han påvisade just den där gästvänligheten som står över alla oönskade detaljer i ett boende och det känns bra att ha landat i Adamas, Milos. Den första natten var dock lite besvärande när en till synes osynlig mygga gjorde natten till en mindre angenäm upplevelse i vaket tillstånd. Någon gång framåt fyra på morgonen somnade jag dock in och sov djupt till tio på förmiddagen. 

Jag slog upp ögonen och möttes av ett snurrande rum som om jag hade överkonsumerat alkoholhaltiga drycker under natten. Taket blev väggen som var golvet. Lätt illamående tog jag med stöd av väggen, eller var det golvet?, mig upp och drack minst en liter vatten. Vad jag kunde minnas var alkoholintaget dagen innan minimalt varför det knappast kunde vara Mythos som var boven i dramat. 

Med en duns lade jag mig i den guppande sängen igen och låg kvar tills klockan blev framåt ett och ett genom fönstret till synes perfekt strandväder tvingade upp mig och ner till stranden 20 meter bort. Jag vinglade än hit och än dit innan jag bekvämt rullade ihop mig på handduken och lät mig smekas av solens varma strålar. Två dopp senare kändes livet lite lättare och två timmar senare tillbaka i rummet ännu lite bättre även om det fortfarande gick lite vingligt. Mycket möjligt att kräkbåten fortfarande krampaktigt försökte dra mig ner i avgrunden trots att jag hade klivit av den för mer än 18 timmar sedan. 

Dagen blev alltså inte som jag hade tänkt mig med vandring över berget till olika stränder och till katakomberna uppe vid Plaka med kameran i ständigt bruk. Lägre makter ville något annat. Nu är det kväll och en svag bris från havet gör det behagligt att sitta på balkongen och höra hundar skälla, män som snickrar och kvinnor som högljutt uppmanar sina avkommor att komma hem. För en stund sedan gick jag längs hamnpromenaden bort till matbutiken och handlade hem mat för kvällen och frukost för de kvarvarande dagarna. Nu när jag har ett så vackert kök måste det ju tas tillvara till fullo. Imorgon är en annan dag och vandring står på schemat.

När jag kommer tillbaka från en vandring eller från stranden sitter slick-katten där och leder mig upp för trappan och fram till min dörr. Då jag inte riktigt känner till hans lynne så vågar jag inte släppa in honom hos mig. Man vet ju aldrig vad detta intensiva slickande kan utvecklas till. Plötsligt kommer ögonen skifta färg till illröda, han kommer att skjuter rygg och den vita smutsiga pälsen kommer att stå rakt upp. Han kommer att visa sina sylvassa gula tänder och ladda för en bestialisk attack för att förstöra den framtida handmodellkarriären. Nej, han får stanna utanför dörren och fantisera om sina illdåd på loftgången istället.

Apropå bestialisk så gjorde jag en bestialisk vandring i 28 gradig värme och strålande solsken igår. Första målet var de vita, svepande klipporna vid Sarakiniko, därefter Mandrakia Beach och tillslut ett besök på Firopotamos Beach. Detta tog en del på krafterna då det förstås går både uppför och nerför och sällan raka vägen. När jag var som längst bort vid Firopotamos mötte jag mina italienska grannar på moped som bara skakade på huvudet då de inte kan begripa att jag går istället för transporterar mig på hjul. 

Det är klart att det blir lite trångt nu när vi är tre (jag och tvillingarna på hälarna) som ska rymmas i en etta men jag ska ju snart resa vidare så jag är inte den som är den utan lägger mig längst ut på sängkanten så att alla får plats. Trots min intensiva kamp mot myggor lyckas jag inte riktigt smeta ut alla på väggarna och i taket. Det finns alltid en överlevare som gör natten till dag. Därför tillämpar jag nu öronproppar, sover oroligt och vaknar med tre nya myggbett varje morgon. Nackdelen är förstås att jag med öronproppar är ett lätt byte för alla tänkbara brutala attacker och nattsömnen blir alltså, vad ska man säga, lite lätt disharmonisk.

Fortsättning följer…

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Folegandros (länk)

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)