Blogg

Koufonissi: Öluffa i Grekland del 8

Jag är fortfarande på Naxos men ska snart lämna ön för Koufonissi. Måndagen startade med frukost på balkongen; starkt nescafe och två formfranskor med mjukost och tomat på. Man kanske skulle kunna tro att det var ankfoder som skulle stå på menyn för jag vaggar fortfarande fram som ett fågelfä, till och med som ett med en något fylld blöja. Mornarna startar ganska bra men efter en kvart är svanken tillbaka och smärtan likaså. Det är väl bara att härda ut och hoppas att åtminstone inte fågelinfluensan gör ett återtåg så här i slutet av maj 2012. I vilket fall som helst njöt jag av morgonen på den vita balkongen med de mörkbruna trämöblerna och den svala havsbrisen som fläktade i mina fjädrar. 

Läs mer: Öluffa i Grekland del 7 (länk)

På schemat för dagen stod ett besök hos banken för att hämta ut Visakortet. Självsäker fixade jag mina morgonbestyr och tog bussen in till stan, givetvis en helt annan tid än vad turlistan sa. Femton minuter och några grekiska höga röster senare klev jag av vid hamnpromenaden nära bankkontoret. En liten kö inne på banken var det enda som stod mellan mig och min kort-frihet. 

Naxos stad
Naxos stad. (Foto: Markus Olsson)

Framför mig i kön stod en två meter lång kvinna med mörkt vågigt hår, en nätt liten blus i brunt och en tight beige kjol, slank som den skönaste fotomodell och som möjligtvis svankade mer än vad jag gjorde men på ett mer bekvämt sätt skulle jag gissa. Den fantastiska servicen hon fick av mannen i kassan visade att bankbesöket skulle sluta väl även för mig. Jag svankade ju också. 

Jag hann inte mer än lägga upp min haka på disken (så hög var den) så dog mannens leende och en total tristess ersatte de tidigare så pigga ögonen. Med näbben i det bredaste leendet en näbb kan åstadkomma förklarade jag mitt ärende. Han bara stirrade uttråkat på mig och sa: ”Sorry, no card”. Jag snörpte ihop näbben och förklarade att enligt budfirman så har någon på banken tagit emot kortet så det ska finnas här. ”Sorry, no card.” Det kändes som att mannen, som nu börjat peta naglarna, sagt dessa ord förut. Jag svarade att jag skulle gå ut och ringa budfirman för att fråga dem var kortet nu möjligtvis kunde vara. 

En släpig röst på DHL förklarade att kortet var emottaget på banken och det säkert fanns i deras jättestora godsmottagning. Jag var ju även tvungen att förstå att bara för att det står slutdestination Aten så betyder inte det att det är det och att kortet kunnat levereras från Aten till Naxos på 1,5 timmar behövde inte heller betyda att det gjorde det… var jag ju tvungen att förstå. 

Hrmph… jag vaggade in på banken igen, lade upp hakan på disken och sa att kortet visste skulle finnas på banken. Jag bad honom att åtminstone fråga sina kollegor om de emottagit ett brev från ett bud. Istället lyfte han på några papper och hittade kortet direkt och sa lika ointresserat som förut: ”It arrived now”. Fem underskrifter senare trampade jag ut därifrån för att aldrig mer återvända till Eurobank på Naxos. 

Genast tog jag ut pengar och lyxade på med en Freddo Capuccino och tog sedan bussen tillbaka till Agia Anna. Resten av dagen tillbringade jag på hotellet och vid dess pool. Jag har av någon anledning börjat gilla damm-liknande vatteninrättningar. Den sista dagen på Naxos blev ingen upptäckardag förutom att jag återigen fick uppleva de yttersta polerna på service-skalan i detta land.

Damalas Naxos
Keramikverkstad i Damalas, Naxos. (Foto: Markus Olsson)

I förra inlägget glömde jag nämna att vi på vår rundtur på Naxos även stannade i Damalas, en liten, liten by med en gammal, gammal olivpress. Intill parkeringen låg en keramikverkstad, Pottery Work Shop, med ett fantastiskt hantverk. Den krullhåriga mannen i 50-årsåldern visade oss hur han drejade vinkarafferna så som hans pappa, farfar och farfars far alltid hade gjort. Helt klart imponerande. Vi handlade lite smått och gott och jag hoppas att kaffemuggen jag skickade med hem till Sverige fortfarande är i ett stycke.

I skrivande stund har jag kommit i land på Koufonissi och hittat mig ett bra, billigt boende nära det som knappt kan kallas by men som inhyser det nödvändigaste; ett postkontor, en uttagsautomat, några minimarkets och restauranger. Under den korta bilturen upp från hamnen fnittrade den svartklädde mannen i min egen ålder förläget till varje mening han sa på knagglig engelska. Han gav mig ett rum på övervåningen med havsutsikt som jag knappast kan klaga över. Alla rum har ett namn och detta rum heter ”The white rose”. Det ni. Jag hoppas att jag imorgon kan snöra på mig mina vandrarkängor igen och upptäcka Koufonissi och dess stränder som sägs vara fantastiska.

Koufonissi

Nu har det gått ganska exakt ett dygn sedan mina blå skor satte sina första avtryck på Koufonissi. De är faktiskt lika blå som havet runt den lilla ön i Småkykladerna. Småkykladerna består av öarna Iraklia, Schinoússa, Koufonissi och Donoussa. Båtresan hit gick i nervernas tecken då jag faktiskt inte visste vilken tid jag skulle vara framme och vilka stopp båten skulle göra längs vägen. Att det sedan finns två öar med namnet Koufonissi i sig lugnade inte nervbanorna på den motorväg de hela resan befann sig på. 

Det ljud som de spräckta högtalarna åstadkom vid varje stopp hjälpte knappast till att lugna en ensam själ. Det gick helt enkelt inte att urskilja vad det skrapande och samtidigt brölande ljudet skulle förmedla. Trafiken på denna färjelinje utgörs dessutom av en liten färja med osynlig personal, förutom den storvuxna mannen i oljigt blåställ på lastbryggan som inte kunde ett ord engelska. Med andra ord, det fanns ingen arbetande människa att fråga var jag var och när jag skulle vara någonstans. 

Jag gjorde dock två försök att fråga medpassagerare men de visste inte heller var vi var och när vi skulle vara vid Koufonissi. Ytterst märkligt, jag kan ju inte vara den enda som ska någonstans på denna båt och inte heller den enda som ska hoppa av på den nämnda ön. Det måste vara precis så här det är att befinna sig i ett parallellt universum som man av misstag hamnat i. Jo, så är det. Jag har omedvetet farit genom ett maskhål och befinner mig nu på ett hav i en annan galax och jag vet ingenting. Och det vet ingen annan heller. 

Koufonissi
Koufonissi. (Foto: Markus Olsson)

Efter två stopp började rymdbåten närma sig en ö med för första gången lite bebyggelse runt hamnen. Eftersom jag ändå är i ingenstans kan jag lika gärna hoppa av här och klura på hur jag ska hitta hem till Vintergatan igen. Sagt och gjort, mina blå skor hoppade av båten och satte sin första avtryck på… just Koufonissi, rätt Koufonissi dessutom.

Efter att jag hade installerat mig fick jag fnittrande instruktioner om hur jag kommer åt wifi. Jag bor högst upp i huset men måste för att nyttja internet gå längst ner, runda huset och gå till baksidan och gå ner ytterligare en trappa. Där finns två vita tygstolar framför ingången till ägarens eget boende. I dessa stolar är hans eget wifi så ”starkt” att det går att koppla upp sig emot det. Det känns inte helt bekvämt att tillbringa nättid utanför hans boende samtidigt som man i de upplysta fönstren får ta del av hela hans familjeliv. Istället gick jag upp i den lilla byn som ligger vid andra sidan stranden sett från den klump av hus som utgör, enligt ägaren, samma by och där jag bor. 

Koufonissi Ammos Beach
Ammos Beach, Koufonissi. (Foto: Markus Olsson)

I den andra delen av byn hittade jag i skymningen en taverna med namnet Melissa. Två ensamma personer satt vid varsitt bord och drack öl när jag klev upp för de fem trappstegen för att komma upp på den ljusgröna terrassen. En urgammal tant i en stickad, blå klänning och med en svart sjal med färggranna blommor på tog emot mig med pappersduken under ena armen och välkomnade mig med den andra. Jag valde ett bord längst ut på terrassen för att nyttja det lilla dagsljus som kvarstod. Den urgamla tanten med inga kunskaper i engelska alls såg bekymrat på mig. Med ett djupt andetag blåste hon ut gammal-tant-andedräkt och de troligtvis ärvda, alldeles för stora, löständerna åkte ut en centimeter rakt ut ur munnen samtidigt som hon gjorde en klassisk åkarbrasa. Jag skakade nekande på huvudet och visade att bordet jag valt passade mig alldeles utmärkt trots den svala vinden och solen som var på väg ner i öster.

Jag beställde in en Mythos och en vit fisk som servitrisen ivrigt visade upp rå framför mitt ansikte. Jag lovar, den smakade alldeles ljuvligt och att ett och ett annat ben krånglade sig ner i halsen gjorde ingenting. Medan jag åt färgades himlen alldeles rosa och bäddade in den bergiga ön Kéros mitt emot i ett vackert sken. Mitt hjärta blev alldeles varmt för första gången på några dagar utan vänner och tankar kring ensamhet. Jag satt kvar en bra stund tills solen helt hade gått ner och sedan vaggade jag ner för kullen, gick över stranden och upp för nästa kulle där jag bor. Jag somnade snabbt och sov riktigt djupt.

Till ljudet av en ankommande färja vaknade jag nästa morgon utvilad och med en rygg som återhämtat sig förvånansvärt bra. Det innebar möjlighet att vandra runt ön och inspektera landskapet och stränderna, det turkosa vattnet och det omtalade ”djävuls-ögat”. Det tog cirka två timmar i lugnt mak och med ryggen i behåll landade jag till slut på stranden tillbaka i byn. Jag tillbringade ett par timmar med att läsa en bok och ta några svalkande dopp i havet innan jag nu med en kopp kaffe knappar på plattan. Jag ska väl bege mig ner till det grekiska familjelivet och ladda upp detta inlägg innan det blir dags för att laga egen mat ikväll.

Koufonissi
Koufonissi. (Foto: Markus Olsson)

Imorse upptäckte jag att jag inte gick runt hela ön igår utan snarare runt två tredjedelar av den. Morgonens vandring påbörjades nämligen åt andra hållet, västerut från hamnen sett. Här upptäckte jag nya marker och kustlinjer som skiljer sig en del från den östra sidan. Västsidan består till större delen av klippor och en och annan stenstrand. Påläst som jag var skulle rutten efter en stunds vandring på grusväg övergå till en upptrampad stig över kullarna ner till andra sidan ön, markerad med röda färgfläckar. Jo, just det, den hittade jag aldrig på och jag irrade omkring bland snår och åkermarker, hittade plötsligt en röd markering men irrade direkt bort mig igen bland stenar och buskar. 

Koufonissi är så pass liten att risken för att gå vilse är obefintlig så jag trampade på och kom till både det lilla avloppsreningsverket som inte verkade vara i bruk och den lilla sopstationen som bestod av ett schakt där man helt enkelt eldade soporna och när de blivit till aska, dumpade dem ner för bergskanten mot havet. Till slut kom jag i alla fall fram till Pori Beach för ett par timmars sol och bad.

Pori Beach Koufonissi Kykladerna
Pori Beach, Koufonissi. (Foto: Markus Olsson)

Väl tillbaka i boendet efter en skön eftermiddag tänkte jag göra rätt för mig och betala mitt uppehälle samt få tillbaka mitt pass som den fnittrande ägaren som säkerhet ville behålla under min vistelse här. Jag gick längst ner, rundade huset och gick till baksidan och ner för ytterligare en trappa. Där möttes jag av två hundraåriga greker, en av kvinnligt kön och en av manligt. De log stort och började direkt att rabbla grekiska meningar som de trodde skulle bli besvarade. Den kvinnliga hundraåringen, yppig trots sin ålder, bar stora tjocka glasögon som såg ut att vara dränkt i olivolja. Det korta, tunna grå håret låg bakåtkammat som en våg över huvudet och en mörkblå klänning, lite för liten, prydde den runda kroppen. Hon slog ut med armarna och rabblade oavbrutet och nickade till mig. Jag försökte visa att jag inte förstod och då trädde den hundraårige mannen in. Med endast två tänder, några dagars skäggstubb, för stora gröna manchesterbyxor och en ljusbeige tröja rabblade han samma meningar och nickade. Jag förstod fortfarande ingenting. Plötsligt sa tanten ”tomorrow” och jag nickade ivrigt. Hon höll upp tre fingrar och jag nickade nästan nacken ur led. Om hon därmed menade att jag skulle åka imorgon och jag bott här i tre nätter vet jag inte med jag ville i alla fall tro det. 

Så långsamt som möjligt och med gester förklarade jag att jag ville betala eftersom jag ska åka tidigt imorgon bitti. Total oförståelse mötte mig. Från båda två. Då, runt hörnet, kom min granne, den blonda tyskan i 50-årsåldern, med datorn i handen och bytte genast några ord på långsam grekiska med det äldre paret. Efter en stunds diskussion förklarade hon för mig att den fnittrande ägaren, deras son, hade åkt till Aten med sin gravida fru för nu var det dags att föda. Ah, vi log allihop och höll oss för hjärtat. Tyskan och jag satt en stund och språkade om våra resor innan jag gick upp till mig för att vila en stund och sedan ta en dusch. 

Dumt nog lät jag inte tyskan förklara min ambition att göra rätt för mig utan när jag ett par timmar senare hade hämtat ut pengar i öns enda bankomat och gick längst ner, rundade huset och gick till baksidan och ner ytterligare en trappa och försiktigt knackade på dörren möttes jag återigen av samma oförståelse. Med några fraser ur öluffarboken, många gester och en av henne hel historia berättad på grekiska betalade jag och fick mitt pass. Mycket teatraliskt visade jag även att jag skulle lämna nyckeln i dörren när jag går imorgon, allt för att hon skulle förstå innebörden av det och att vi skulle komma till samförstånd. Vi höll oss båda om hjärtat och betackade oss djupast och jag hoppas att vi nådde samförstånd.

Imorgon bitti tar rymdbåten mig tillbaka till Naxos för ett byte till färja mot Folegandros. Det känns skönt att vara på väg igen. I den här galaxen har täckningen på mobilen upphört och på tv:n är det bara myrornas krig så något står inte rätt till i denna delen av universum. Jag vill tillbaka till Vintergatan igen.

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Koufonissi (länk)

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)

OM BLOGGEN

Markus Olsson mittgrekland greklandstips

Markus Olsson

Under mina öluffarresor i Greklands övärld har jag kommit att fastna för detta vackra, varma land. Jag älskar naturen, maten, musiken men framför allt det gästvänliga folket som tar emot en med öppna armar. Med mittgrekland.se hoppas jag kunna bygga uppe en webbsida med fakta och inspiration för dig som ska eller planerar att resa till Grekland.

Kategorier

Scroll to Top