Naxos: Öluffa i Grekland del 6

Nu sitter jag och skakar på nästa färja, denna gång mot Santorini för vidare färd mot Naxos. En tur på åtta timmar till mödrarnas förtret. De sitter i raden framför mig och får äntligen sin efterlängtade skönhetssömn. Själv behöver jag givetvis inte någon sådan utan knappar på plattan istället. För plattan har jag i behåll men min plånbok med de två bankkorten finns ej längre in min ägo. Dessa besitter nu någon annan till ingen nytta. Det är första gången en ficktjuv har berövat mig på mina ägodelar men naturligtvis har jag en förbannelse att dela ut för sådana tillfällen.

Läs mer: Öluffa i Grekland- del 5 (länk)

Några kvarter bort från hotellet i Aten ligger den polisstation som jag anmälde stölden hos. Inklämd mellan två hyreshus längs en gata som steg brant uppåt skickades vi i kvällsmörkret upp till våning två. I ett kontor som taget ur en kriminalserie producerad i ett sydeuropeiskt land på 70-talet satt vi på två tygbeklädda stolar och redogjorde för händelsen. 

Den svartklädda polisen, med sitt stora röda skägg, hade en pistol i ett hölstret under armhålan. Två stora skrivbord stod placerade mot varandra, det vänstra var obemannat. Starka lysrör i taket lyste upp varenda vrå i det smutsgula, kvadratiska rummet. Längs ena väggen stod flera dokumentskåp i plåt och längs den andra väggen stod hyllor med tusentals olika blanketter i. Telefonerna ringde oavbrutet, en walkie-talkie sprakade, ett par män i handklovar trycktes in i rummet, det gapades något, de togs ut igen, två bestulna kvinnor dök i dörröppningen.

Polismannen skrev in alla uppgifter på den enda datorn i rummet, skrev ut dokumentet, stämplade det och bad mig skriva under. Allt var skrivet på grekiska och ville jag ha det översatt fick jag kontakta den grekiska ambassaden i Stockholm. Riktigt exakt vad jag skrivit under är oklart men ett papper med en stämpel har jag i alla fall. Nog så viktigt.

Aten är en stad som inte riktigt retar minna sinnen fullt ut med dess dunkla områden, klotter och trafik (OBS! Detta har verkligen förändrats över tid). Det finns pärlor och monument som helt klart tål att beskådas och därför trampade vi upp på Akropolis för att känna historiens vingslag, kände det fläkta och gick ner igen. Vi strosade i området Plaka, lunchade och landade till slut under ett stort, vitt reklamparasoll där vi medan molnen skingrade sig avnjöt tre liter vin med piggelinsmak. En riktigt skön eftermiddag med många skratt.

Vi strosade tillbaka till hotellet, nu med mödrarna i armkrok några steg bakom oss, fnittrandes. Vi gick över Syntagmatorget för att blicka upp mot parlamentsbyggnaden och för att få känna av lite nutidshistoria. Det pågick en till synes fridfull demonstration av människor klädda i svart. Fridfulla människor i svarta kläder kan i de lugnaste vatten bli väldigt arga fridfulla människor i svart mundering så vi styrde snabbt tillbaka i riktning mot hotellet.

Kvällen tillbringade vi utan trötta mödrar på en restaurang med flertalet suspekta gäster. Vi betade av samtalsämnen som drömmar, livsplaner, sydeuropeisk livsstil och huvudvärkstabletter. 

Det blev ett kort besök i huvudstaden, men tillräckligt långt för att få mig att längta tillbaka ut till de öppna landskapen, stränderna och havet.

Naxos

Den bleka, tystlåtna systern i vågigt svart hår som står för servicen här på hotell Anemomilos skjutsade mig i sin lilla, silvergrå suzuki till Naxos stad idag för att valla mig till en bank och reda ut problematiken kring det stulna Visa-kortet. Hon körde som om livet vore en fransk bagatell och vi körde om skräckslagna pedestranter, rostiga traktorer, mopeder och andra mindre moderna bilar. I ett jehu for vi förbi flygplatsen och stränderna strax utanför stan. Jag såg de endast flimra förbi i ögonvrån. Det svarta vågiga håret var inte så pratsamt men det hindrade mig inte från att ställa frågor som jag fick korta, raka svar på:

– Naxos påverkas i princip inte alls av krisen, de är mer eller mindre självförsörjande

– Det bor ca 22 000 bofasta på ön

– Ett inrikesflyg med ca 22 platser landar en gång om dagen på ön

– Hotellet är fyra år gammalt

När vi i alltför hög fart for in i Naxos stad var det tämligen svårt att hitta parkering och vi åkte allt längre ut i den gamla hamnen för att hitta ett ställe för bilen att vila på. Den asfalterade vägen tog slut och övergick till en gropig grusväg och snart till något annat som inte går att beskriva.

Hennes sammanbitna min och olust att konversera betydde givetvis att hon skulle sälja mig till några hårdhudade greker nere i hamnen där jag skulle få slava på en gammal fiskebåt och skotta is över den fångade fisken djupt nere i båtens skrov. Jag skulle skotta tills jag föll ihop och landade på isen och sakta dog frysdöden. De hårdhudade grekerna skulle undra vad det var ful fisk de hade fångat men rycka på axlarna och filéa mig och sälja mig till ett dyrt kilopris på den lokala fiskmarknaden.  

Jag log så brett jag kunde och fortsatte att ställa mina faktafrågor. Kanske skulle mitt stora leende med kaffegula tänder ändå få henne att känna lite empati och åtminstone sälja mig till en lyxkryssare för att skala potatis där jag efter några år skulle kunna mönstra av i en okänd världsdel.

Nästan längst ut på piren hittade vi till slut en plats där bilen knappt fick rum, vi klev ut och tågade snabbt upp till raden av banker som ligger i hamnen. Hon slängde ut sig ett ”Kalimera” än här och en där och vi gick snart in i Eurobank där en kaskad av ord utbyttes mellan henne och personalen. Medan hon pratade dog deras ansikten och deras blickar sänktes ner i skrivborden med högar av papper. Deras huvuden skakade nekande och luften vibrerade av motvilja. Till slut vänder en av personalen sig till mig och säger att något konto i en grekisk bank kan jag inte som blek svensk öppna. Jag förklarade att en sådan vilja inte fanns utan att de endast behövde stå som mottagare på ett litet kuvert från Sverige. Sagt och gjort, problemet var löst och nu är det bara att vänta.  

Vi for tillbaka till hotellet i samma fart och jag fick veta att:

– Anemomilos betyder väderkvarn

– Yassou (hej) säger man till en person och yassas till flera personer

– Det bor bara en gäst till på hotellet men från och med mitten på juni är det fullbokat

Första kvällen i Agia Anna åt vi på taverna Gorgona, rekommenderad i öluffarboken och av hotellet. Den ligger i direkt anslutning till vattnet i den lilla hamnen. När man kliver upp för de tolv trappstegen breder sig restaurangen ut i all oändlighet. Det tar aldrig slut på bord och stolar. På den högra sidan av lokalen står stora diskar där man får peka ut de råvaror som ska tillagas eller möjligtvis välja något som bäst har tillagats under en lång tid och redan finns färdigt. 

Kvinnan som äger restaurangen påminner om en maffiamamma som styr stället med järnhand och hon gapade instruktioner än hit och än dit. Hon hade fullständig koll. Hon har en kompakt kropp som pryds av två stora bröst vilandes på den stora magen. Det mörka håret når ända ner till svanken och ett par stora svarta leverfläckar pryder hennes ansikte. 

När maten bars ut till gästerna rann det från faten och borden med vita pappersdukar fylldes med kletiga tallrikar och tillbehör. Det finns en maffiapappa också som dök upp precis när vi klev in i restaurangen och han drog med oss till en av diskarna. Fingerfärdigt delade han ut fem små glas, fyllde dem med vitt vin ur en tillbringare i aluminium och med hög röst skålade han och hälsade oss välkomna. Hur många glas han själv får dricka på en kväll vet bara maffiamamman. Maten var fantastisk och vid ett bord nära vattnet såg vi hur solen sakta gick ner bakom Paros.

Lika blodröd som kvällssolen är även jag nu åter efter en heldag på stranden och bad i vågorna. Inte bara apotekaren säger oj, oj, oj, utan även jag denna gång. Oj, oj, oj. Hur detta kan gå till efter över två veckor av mycket sol och brun hud är för mig obegripligt. Det är tur att jag har den svalkande krämen från Syros att smörja in mig med. Modern beskådar min färggranna hud oroligt.

Idag tillbringade vi några timmar i ett blåsigt Naxos stad och strosade i de gamla kvarteren där gränderna slingrar sig i ett obegripligt mönster. Jag hittade en ny bok på tyska som inte är en deckare och snart kan jag oberörd tillbringa tid på stränder utan att bli utsatt för kriminalitet och våld. 

På vägen hem satt vi i en överfull grön-gul buss där sätena luktade gammalt damm. Det stod folk i hela gången och jag satt och nickade till på ett säte i anslutning till denna. Vid busshållsplatsen Naxos Palace steg flera gråhåriga turister av men för att komma ut ur bussen behövde de tränga sig ända längst fram i bussen och kliva av där. Det i sin tur innebar att den grekiska kvinnan i gången med aprikosfärgat linne fick trycka sin mulliga kropp emot mig och liksom luta sig fram över min axel. Hennes bröst i den svarta bh:n som tydligt lyste igenom linnet skumpade mot min kropp samtidigt som min näsa fick ta plats i hennes armhåla där håret hade kunnat friserats till att sättas upp i knut. Även om jag nu kommer att kunna lägga ifrån mig min deckare och dess obehagliga fantasier så har jag genomlevt något som kommer att förfölja mig genom resten av mitt liv, relationen mellan min näsa och en grekisk hårig armhåla.

Fortsättning följer…

Läs mer: Naxos (länk)

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)