Veckans strand: Vorini Spilia Beach på Iraklia
Iraklia! Jag tänker tillbaka på magiska upplevelser jag har haft i Grekland. Och de är många kan jag säga! Det handlar om allt från möten till smaker, synintryck och platser. Och när det kommer till platser så köper jag allt som oftast en karta över trakten, vecklar ut den på golvet och tittar ut olika stränder att vandra till. Vandring och strandupplevelser är två företeelser som jag verkligen uppskattar på mina Greklandsresor.
Dagens tillbakablick utspelade sig 2013 och min resa till de Nordöstra Egeiska öarna i maj gick ganska snabbt om intet när sjukdom satte stopp för resan. Istället valde jag att återvända i augusti samma år men till Kykladerna för att upptäcka några nya bekantskaper när solen är som varmast, när trycket på öarna är som högst och när tillgången på boende är magert. En av öarna som jag besökte då var Iraklia i Småkykladerna. Lilla Iraklia som är 18 kvadratkilometer stor och som har cirka 100 bofasta invånare.
Som vanligt köpte jag en karta i öns enda minimarket, vecklade ut den på det kalla marmorgolvet i rummet jag hade hyrt och hittade Vorini Spilia Beach som en strand att knalla till nästkommande dag.
Vorini Spilia Beach kan endast nås till fots eller med båt och ligger cirka 30 minuters gångväg från Agios Georgios, Iraklias hamnby. Det är en enkel vandring längs vandringsleden som är märkt med nummer åtta. Stranden är ganska liten men ligger vackert inbäddad i en skyddad vik och trots att det var mitt i högsäsong var vi bara två sällskap på den lilla stranden som inte erbjuder någon naturlig skugga.
Strandkanten är lite stenig men i övrigt är det mjuk, gyllene sand. Och för de som önskar bada utan kläder så är det inte alltför ovanligt att så sker här.
Vorini Spilia Beach är en helt oorganiserad strand så du behöver ta med dig allt du kan tänkas behöva i form av strandpryttlar till födoämnen. Det andra sällskapet på stranden snorklade i timmar så jag kan tänka mig att bukten passar fint för det.
Mina timmar på stranden var förtrollande fina och sällan har jag känt mig så avkopplad och samtidigt bortkopplad. Ingen musik, inga restaurangljud eller ljud från fordon. Bara vinden, cikadorna, havets möte med land och lågmälda röster från de andra besökarna.
