Underbara Donoussa

Det är ett riktigt skådespel att anlända till Donoussa, den ö som ligger längst norrut av öarna i Småkykladerna. Inte för att landskapet eller bebyggelsen bjuder på ett teaterstycke utan snarare därför att just själva anländandet har kommit att bli ett skådespel i sig.

När Express Skopelitis anländer samlas alla på tavernan To Kyma och betraktar de nyanlända som storögt kliver av färjan och blinkar med förvånade ögon upp mot den upphöjda uteserveringen. Det är tydligen så att det är här man slår sig ner på första parkett bakom de blå träräckena när färjan lägger till och betraktar alla rookies. Eftersom jag hade svårt att hitta Dimitris som skulle hämta upp mig såg jag säkert ut som en liten kyckling som irrade omkring och nickade till alla rumsuthyrare i hopp om en bekräftelse. Nåja, det kan jag bjuda på och kommer jag hit igen ska jag även sprätta lite med benen. Till slut hittade jag Dimitris och vi var ett helt gäng som skulle bo på samma ställe. Några fick gå, andra fick åka i den vita vanen runt Stavros (huvudbyn) för att komma till boendet som ligger 100 meter bakom stranden.

Min grannar denna första kväll kom från Tjeckien och hade fullt sjå med att hitta någon som hade en korkskruv att öppna kvällens begivenhet med. Sista kvällen skulle avnjutas med ett lokalt rödvin och en norsk i lägenheten bredvid viftade med en bräcklig liten skruv. Det tog inte många sekunder innan tjecken bröt av korkskruven så att själva skruven satt kvar i korken. Med rådjursögon vände han sig mot mig och frågade om inte jag hade någon vinöppnare och vid närmare eftertanke så finns det ju en sådan i min lilla fällkniv. Som om jag inte visste det. Med ett förvånande manligt tag skruvade jag i fällknivsskruven i hans redan skruvade kork men överlämnade själva korkuppdragandet till den forne tjeckoslovaken. Plopp! Ett brett leende spred sig bland alla inblandade. Vid närmare granskning av min korkskruv så visade det sig dock att den avbrutna skruven inkorporerats/ assimilerats/ införlivats/ adopterats in i min fällkniv och har nu blivit som en slags dubbelskruv. Kanske det nya när det kommer till korkskruvar?

Den omedelbara känslan av Donoussa är jag klev i land var att hon är pigg, nöjd och liksom tillfredsställd. Här har man hittat en balanserad nivå i att hantera turismen. Även om Donoussa, som sina grannar, är självständig, stolt och stark så har hon landat i vilken relation hon vill ha med oss som så gärna vill vara en del av henne. Jag känner mig välkommen och jag känner mig inbjuden.

Med andra ord känns det bra att vara turist här. Och det har flera upptäckt. Jag har aldrig tidigare varit på en ö där det finns så många regenter, dvs återvändare som vet allt, kan allt och som obönhörligen proklamerar vad du ska och inte ska uppleva på Donoussa. Högt och tydligt gör de entré på en taverna, klappar ägaren på ryggen, sjunger ut dennes namn som om vi var på en operaföreställning och drar alla sina uttryck på grekisk som finns i ryggsäcken från 1992. Alla vi andra ska veta att den här regenten är minsann en med folket. Sedan får vi höra skvaller, nyheter och do´s and dont´s. Ser ers höghet en ny undersåte så drar hen även hela harangen om vad som har ändrats under de senaste 20 åren. Ibland försöker den självutnämnda kronföljaren sedan 19 år på ön göra ett instick men tystas snabbt ner av regentens tunga spira. Här gäller det att sortera informationen och ta till sig av det som kan vara av nytta men samtidigt inte missa något för att eders majestät proklamerat en ensidig sanning.

Till Donuossa åker du för att helt enkelt existera, för att njuta, för att andas. Donuossa erbjuder vandring, bad och god mat. Här finns inga direkta sevärdheter, här finns inga skapade aktiviteter eller shopping. Du är din egen aktivitet. Stränderna här är riktigt fina, vandringslederna bra markerade och de handfulla restaurangerna i Stavros bjuder på god, klassisk, grekisk mat. För att vara på Donoussa behöver du inte mer. Det är öppet, tillgängligt och genomtänkt. Donoussa har hittat rätt nivå.

Jag valde att starta min vistelse här genom att gå en av vandringslederna, den som leder till ”byn” Kalotaritissa och stränderna Mesa Ammos Beach och Trypiti Beach. Enligt skylten ska vandringen ta en timme och 15 minuter vilket stämde ganska så på pricken. Vandringen utgår från huvudvägen ovanför Stavros och leder sedan över bergen så att du nästan når dess högsta punkt, Papas, på 383 meter. Vandringen är inte särskilt svår och är väl värd dess utsikt. Vill du inte gå tillbaka kan du ta den lilla vita bussen som trafikerar ön längs den enda landsvägen.

Stränderna runt Kalotaritissa är kanske inte de bästa på Donoussa men vad gör det när de ligger så pass vackert? Kalotaritissa består endast av ett fåtal hus, en massa fjäderfän och en taverna som serverar helt magisk mat. Sällan har en lunch bestående av endast spenat och ris varit så njutbar. Jag satt länge och njöt av smakerna och utsikten och för första gången på resan kände jag att jag verkligen kunde slappna av. Och det är det lätt att göra på Donoussa.

Av någon anledning lockar Donoussa till sig frihetstörstande nudister från Europas alla hörn vilket märks på de flesta stränderna. På min vandring över bergen mötte jag en italienska som bedyrade friheten i att kunna befria sin kropp ifrån fängelset av tyg. Själv är jag lite mer skeptiskt inställd till frågan då jag inte känner mig som en intern fastkedjad i klädesplagg av skiftande material. Så, som ensam fånge låg jag ett par timmar på Trypiti Beach medan man till höger utövade nudistjympa med rumplyft och medan man till vänster masserade sin stuss. Nej, nudism är inte min grej men det är något man får räkna med på Donoussa.

Endast tio minuters gångväg ifrån Stavros ligger Kedros Beach som enligt Dimitis är ön bästa strand och ja, den är helt otrolig med sin gyllengula, mjuka sand och med sitt turkosblå vatten inramat av bergen på båda sidor. Bakom stranden ligger en beachbar med ett tak av plåt lagt som ett lapptäcke som skydd för solen. Här kan du lätt slå ihjäl en hel dag vilket jag också gjorde.

Du behöver dock inte gå tio minuter för att komma till en sagolik strand för stranden i Stavros är otroligt fin och är i samma klass som stranden som delar Chora på ön Koufonissi i två delar. På Donoussa är Stavros uppbyggd på samma sätt: en strand som delar byn i två delar. Den delen som ligger vid hamnen är den hälft som har flest restauranger, minimarkets, en bankomat och ett postkontor. På den andra sidan stranden klättar fler boenden upp längs sluttningen och här finns bara en taverna men med en fin utsikt över havet. I båda delar finns det möjlighet att köpa biljetter till färjorna men hur det fungerar med öppettider verkar vara lite olika från dag till dag. Det bästa är att kolla in lapparna som sitter på dörrarna till de små kontoren.

Efter några turer fram och tillbaka till de två försäljningskontoren är det imorgon dags för mig att använda färjebiljetten för att resa tillbaka till Aten. Det känns lite vemodigt för att jag dels äntligen har landat i en slags maña-känsla och dels för att jag verkligen trivs på Donoussa.

Sista dagen så här före hemresa bestämde jag mig för att vandra till Livadhi beach via det som Dimitris kallar by, Messaria. Jag kallar det två hus. Livadhi Beach ligger sedan cirka 15 minuters vandring nedanför det som både jag och Dimitris kallar by, Mersini. Stranden är minst lika sagolik som Kedros Beach men ligger mycket mer otillgängligt vilket i och för sig också skapar dess känsla. Strax ovanför stranden har några fricampare slagit läger för säsongen men påverkar inte själva strandupplevelsen nämnvärt. Vandringen till Livadhi Becah ifrån Stavros tar drygt en timme och går bitvis längs landsvägen men annars går den längs upptrampade vandringsleder genom det karga, kykladiska landskapet. I Mersini finns det oroligt nog två tavernor som förser badgästerna med förtäring men även med en makalös utsikt över de egeiska havet.

Jag valde att inte inta dagens föda vid någon av dessa tavernor utan vandrade tillbaka till Stavros och landade på strandbaren Corona Borealis som ligger i Stavros. Den har kommit att bli mitt tillhåll på eftermiddagarna under de stora pinjeträdens skugga och ljudet av vågornas brus. I bakunden såpelas ”Feeling Good” med Nina Simone. Jag njuter, jag existerar, jag andas. Livet på Donoussa är helt enkelt storartat.

Nyfiken på att öluffa? Flera tips finns här på mittgrekland.se