Sikinos- stilla, gemytlig och underbar

Egentligen är det svårt och kanske till och med rätt onödigt att jämföra två olika öar med varandra men jag kan inte låta bli att göra det nu när jag har valt att besöka två små öar, Anafi och Sikinos, direkt efter varandra. Båda öarna har gemensamt att de inte har påverkats av massturismens giriga klor utan har istället en mindre del turister som gör att turismnäringen sakta införlivas i öarnas vardag. En utgångspunkt som tilltalar mig.

När jag klev iland på Anafi och möttes upp utav rumsuthyraren var attityden ”Det här är Anafi och det här är vad som erbjuds”. När jag kom iland på Sikinos och träffade personalen på boendet var attityden ”Det här är Sikinos och vad kan vi erbjuda dig?” En väsentlig skillnad i inställning till sina öar och till sina besökare och jag är väl medveten om att denna skillnad kan vara personberoende men den har ändock genomsyrat vistelserna de senaste dagarna.

Sikinos

Här på Sikinos hälsar alla personer som jag möter och några vinkar även ifrån avstånd, till och med inuti de förbipasserande bilarna så vinkar de bakom de smutsiga rutorna. På Anafi var öborna lite mer reserverade och hälsade inte om inte jag hälsade först.

Det här med bankomater har ju nyligen blivit en viktig grej för mig (se föregående blogginlägg) och kan skapa de största katastroftankarna i en ensamresenärs hjärna. På Sikinos finns också bara en bankomat men till skillnad ifrån Anafi så ligger bankomaten uppe i byn Kastro på Sikinos och fungerar!

Missförstå mig rätt när jag skriver om mina personliga upplevelser av detta, jag tycker att båda öarna är fantastiska besöksmål men det finns helt klart en skillnad mellan dem.

Igår när jag vandrade upp till huvudbyn (huvudbyarna Chorio och Kastro) så mötte jag en man som var i färd med att röja upp runt kyrkan Panagia. Trots värmen var han klädd i jeans och en mörkblå sweatshirt. Svetten rann ner för hans panna och när jag passerade honom höll han just på att hämta vatten ur en källa men innan han själv drack så frågade han om jag ville ha vatten. På något sätt en gest som visar på gästvänligheten här. Jag tackade nej eftersom jag hade vatten med mig och istället emottog jag vägbeskrivningen mellan terrasseringarna för att nå Chorio. Det tog mig inte många minuter innan jag tappat bort stigen och istället fick klättra mellan terrasserna och de vildvuxna snåren för att ta mig ner mot vägen igen. En omväg på cirka 30 minuter men vad gör det när jag ändå inte hade någon tid att passa. Jag börjar komma in i Greklandskänslan nu och tiden blir liksom allt mindre viktig.

Båda byarna, som mer eller mindre har vuxit ihop, är fantastiska exempel på kykladisk byggnadsstil av vita sockerbitshus med blå detaljer, små smala stenlagda gränder som snirklar sig fram mellan husen och de mest fantasirika lösningarna på konstruktioner. Medan Kastros vardag är stilla med några tavernor, ett par kaféer, en bank, läkare, bageri, minimarket etc. så är Chorios vardag om möjligt ännu mer stillsam för här finns ingen kommers alls. Chorio är så sakteliga på väg tillbaka med folk som flyttar tillbaka till de charmiga husen och renoverar upp dem. Hur det kommer att se ut om några år ska bli spännande att se. Jag spenderade en bra stund där uppe innan jag tog vandringsled nummer tre tillbaka ner till Alopronia igen och avnjöt en kolhydratrik middag på hotellet. Pommes frites är ta mig tusen fantastiskt gott!

Idag snörade jag på mig skorna igen och gav mig ut på en vandring till templet Episkopi med anor från 200- 300-talet e.Kr. Med risk för liv och lem vågade jag inte riktigt öppna den trasiga porten men att bara få se Episkopi utifrån och den miljö det står i var vandringen väl värd.

När jag återkom till Chorio för att ta bussen ner till hamnen igen så satt jag där ganska ensam på den vita stenmuren utanför skolbyggnaden och stirrade tomt och blodsockerfattigt på den orangea skylten det står Bus Stop på. Efter en stund kom en mager man i övre medelåldern fram till mig och frågade försiktigt om jag väntade på bussen. Jag svarade jakande på frågan och han berättade att det blir den lilla bussen ner till Alopronia och pekade på en silvergrå Toyota Corolla med fyra säten. Buss som buss tänkte jag, vad nu definitionen på buss är, och ner till Alopronia och den så högt eftertraktade strandtiden kom jag.

Det har blivit kväller nu och jag ska snart gå ner och inta den sista middagen på Sikinos, en ö som jag verkligen har kommit att fastna för. Det är en ö för oss som gillar lugn, ro, stillhet och vackra omgivningar. Det finns kanske ingen wow-faktor men det behövs inte för den gemytliga känslan som råder här får en att mår riktigt bra i alla fall.

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Sikinos (länk)

Läs mer: Aktuell reseinformation från UD (länk)