Tinos: Öluffa i Grekland del 5

Resan fortsätter på Tinos.

När man en gång i livet har trott att man varit på den minsta nu existerande toaletten så kan det faktiskt vara så att det finns en som är ännu mindre. Här är det så att jag i det vitkaklade badrummet delar dusch med en toalettstol. Hur detta är tänkt att fungera har jag faktiskt inte kunnat klura ut och hur mycket jag än försöker pressa baken in i hörnet så blir vi ändå två som duschar samtidigt. Det enda praktiska med denna lösning är att vattenbehållaren till toalettstolen fungerar som en hylla för schampoflaskan. Ah, det är så det är tänkt… jag fattar. Smart.

Läs mer: Här hittar del 4 (länk)

Boendet ska, förutom Greklands minsta badrum, även erbjuda gratis wifi. Detta fungerar alldeles utmärkt nere i receptionen men högst upp i huset är det lika dött som en stor skinnbit från en sönderbränd nacke. Nikos (som alla verkar heta här på Tinos) tycker detta var ytterst penibelt och tillsammans satt vi i en timme ute i trapphuset under takfönstret i 35 gradig värme och försökte förstå hur en router fungerar på grekiska. Efter en stund anslöt sig även flickvännen. Två svettiga greker, en cigarett och en svettig svensk satt och pustade och frustade medan svetten rann. Wifi fungerade inte på våning fyra men gör det säkert imorgon kunde konstaterades. Efteråt bjöds det på kaffe nere i receptionen.

Även om boendets badrum är byggt för smurfar så har hotellets ägare ett hjärta som är desto större. Förutom att pumpa runt blodet ser det även till att vi få som bor här kan ta oss precis vart vi vill, få vårt kaffebehov tillfredsställt och när jag frågade om det finns ett tvätteri i närheten så svarade hjärtat ”You just ask Nikos and Nikos will get you clean clothes in the morning”. Sagt och gjort, en påse backpackersmutsiga kläder lämnades i en vit, tunn plastkasse från stadens supermarket och kom åter rena och friskt doftande.

Dagens vandring tog riktning öster ut bland ko-stigar, klippor och grusvägar. Stränderna närmast Chora är ganska steniga och inte så tilltalande enligt min smak. Har man däremot en timmes gång i benen så kommer man till Kiriaki Beach där sanden är len och mjuk. Viken kantas av en hel del studios och flera tavernor och en bit in i dalen ligger byn Varvara. Fortsätter man en liten bit till österut finns i nära anslutning Ioannis Beach som är lite mindre men ligger ännu mer skyddad av bergen runt omkring. Imorgon ska jag prova stränderna västerut. 

Nikos har precis lyckats få igång wifi på våning fyra och ett grekiskt och ett svenskt leende fyllde hela trapphuset. Kvällen är nu kommen och solnedgången på Tinos har inget övrigt att önska.

Jag sitter redan och skakar i takt med motorvibrationerna på färjan mot Aten. Tre nätter på Tinos gick snabbt och det är ett regntungt Chora jag lämnar bakom mig. Himlens blygrå färg bäddar in landskapet i ett grått skimmer och dämpar de annars så klara färgerna. Om knappt fyra timmar kliver jag iland i Rafina igen och ska möta upp nära och kära på flygplatsen i Aten. Men åter till sista dagen på Tinos.

Kionia på Tinos

Igår styrde mig mina fötter till byn Kionia och stränderna där. Byn består egentligen bara av några få bofasta som troligtvis jobbar på de hotell eller de tavernor som annars verkar skapa ortens ram. Jag hade bestämt mig för en stranddag redan dagen innan och gärna en simtur i havet. 

Med ingen naturist/nudist i sikte pustade jag efter trekvart ut på Kionia Beach, öppnade min svarta 11 liters höftväska (obs, inte magväska!) och med van hand drog jag fram min blå handduk som en tvättäkta trollkarl. Däremot tappade jag mina trollkarlsfärdigheter lika snabbt som de uppstod för när jag med samma svepande rörelse och trumvirvel högt för mig själv sa ”looki, looki” och skulle trolla fram mina badshorts var de… ja, som borttrollade. Vad hade gått fel i min formel? De var ingenstans att finna. Nu, av alla gånger skulle detta vara en nudiststrand. Var är naturisterna när man som mest behöver dem?

Nåja, ett par kalsonger kan ju ibland vara slående lika ett par slimmade badbyxor. Sagt och gjort så stod jag där endast iklädd kalsonger med bilringen som ett vackert smycke därtill. Underkläder är ju trots allt underkläder och helt bekväm att inte ha dem just under kläder var jag inte. 

Jag lade mig ner och lät solen färga min hud ytterligare. Jag kände mig snabbt rastlös och kunde inte riktigt koppla av i min mundering och bestämde mig för att vandra vidare västerut. Jag gick ner till Empros Dialiskar Beach men var inte manad att slå läger utan vände tillbaka till Kionia och intog en grekisk sallad och en Mythos som sen lunch. Därefter gick jag tillbaka till Chora och köpte dagens färjebiljett.

Vi är inte många på den röd-vita färjan men jag har ändå lyckats hamna i en triangel av en kvinna som målar sina naglar illröda, en moder som byter blöja på sitt barn vid sittande bord och en man som halvligger bredvid mig med ett sår på fingret som det droppar blod ner på sätet ifrån. Jag känner mig därför inte alls äcklig som sitter och drar bort lite död hud från armarna. Jag kallar det Tinos-triangeln.

När jag ser ut genom fönstret och ser Tinos bli allt mindre inser jag att ön faktiskt inte har lämnat några större intryck hos mig. Jag kanske inte utforskade ön tillräckligt väl och missade pärlorna som andra hittar. Jag har i alla fall bott riktigt bra, badrummet till trots, och mött varma, vänliga greker. Det är inte att underskatta. 

Nu ska jag alldeles snart möta de nära och kära på Atens flygplats…

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)