inspiration

Syros

Efter att under dagen ha blivit blästrad av sanden i den kraftiga blåsten här på Syros var det dags att ta dagens välbehövliga dusch. Lite lätt försvunnen i tankar slog jag på lampknappen och tillika fläktknappen in till badrummet. Med ett jätteskutt, en reflex för att rädda mitt eget liv, hoppade jag en meter tillbaka in i väggen. Ljudet av en förhistorisk köttkvarn som maler skandinaviska lemmar till moussaka-köttfärs spelades upp för mina öron. Vad gömde sig egentligen inne i badrummet? 

Här hittar du del tre: Öluffa i Grekland del 3- Syros (länk)

Om min tvilling inte satt fast på hälen så hade jag skickat in honom för att se efter men då ingen annan kunde komma till undsättning var det bara att fatta mod och försiktigt beskåda vad som önskade livet ur mig. Inget att beskåda fanns förstås utan badrumsfläkten hade helt enkelt kraftiga attitydproblem. Det kändes dock lite olustigt att duscha till ljudet av en köttkvarn, men genom att låta bli att stoppa fingrarna i den så hände ingenting utöver det vanliga. Annars har jag nu gått in en ny livsfas och ömsar skinn. Vi pratar inte några tunna hudflagor här inte, jag ömsar verkligen skinn… i nacken.

Dagarna går i sitt lugna mak på Syros och det har varit några fler själar på plats under helgen, det vill säga badsugna greker.

Idag söndag gick jag längs bergskanten på en liten stig till nästa bukt, Delfini Beach. Först på plats valde jag ut den mest bekväma delen av stranden och lade prydligt ut min blå handduk, gömde vattenflaskan från solen och lade mig tillrätta. Tiden gick och det började fyllas på med folk… naket folk. Lite lätt obekväm, alla naturistdrömmar till trots, insåg jag att jag tillhörde en tydlig minoritet med mina badbyxor på. Lätt obstinat bestämde jag mig för att jag minsann inte skulle behöva känna att min kritvita rumpa skulle behöva lysa som en fyr och locka fartyg på grund så jag behöll de svarta shortsen på. 

Fler och fler nakna människor samlades runt omkring mig och jag började skratta lite lätt nervöst för mig själv på min lilla filt med en känsla av att vara eftertraktad på något sätt. Ja, de ville bestämt dra av mig mina byxor och tvinga mig till en gruppkram där alla skulle känna allas kroppar. Precis så där naturligt som just de här människorna tycker att nakna gruppkramar är. 

Likt zombies började alla dras mot mig med utsträckta armar och stolpig gång. En form av gemensam hymn upprepades som ett mantra, högre och högre. De kom närmare och närmare och paniken inom mig växte sig allt starkare. Jag dör nu tänkte jag, naken och ihjälklämd i en gruppkram. Jag är inte rädd för att dö men det är ta mig tusan inte på detta sätt jag ska göra det på. Snabbt drog jag ner badshortsen lite grann för att blotta ena höften. Som ett vitt strålkastarljus bländade min vita hud nudistzombiesarna och de började fäkta vilt med armarna och stappla omkring utan mål, helt klart störda av det vita skenet. Snabbt skingrades de och gick tillbaka till sina märkliga poser på sina medhavda handdukar. Jag hade överlevt även denna attack och somnade utmattad en tillräcklig lång stund för att bränna mig på magen.

Nu har kvällen kommit och Kini börjar tömmas på badsugna greker som tappat sugen på bad och istället tänker på nästa vardag. Jag har precis ätit och ska ta hand om hushållsbestyren. Undrar vad jag ska hitta på imorgon…

Morgonen har kommit och jag har hittat på. Bortom Delfini Beach, på andra sidan berget, ligger nästa strand, Varvarousa Beach. Det tog drygt en timme att vandra dit på små stigar rakt över berget och det var det värt. En riktigt fin strand och helt ensam var jag förutom en liten underlig fågel med en en decimeter lång näbb som den idogt pickade i sanden med. Fågeln hade hela tiden en märklig koll på mig och oavsett var på stranden jag rörde mig så var den inom två meters avstånd. Tittade och pickade, pickade och tittade. 

Efter en liten stund i solen och ett snabbt dopp i det kristallklara vattnet började min karga fantasi att skapa små eventuella möjliga händelser när man befinner sig helt själv på en strand med höga berg vilkas solida väggar effektivt stänger ute alla möjligheter till undsättning. Det hjälper inte heller att jag nu läser en deckare och det finns ju en anledning till att jag vanligtvis inte gör det. I alla fall spelade sig scenario efter scenario upp för mina näthinnor och det bästa sättet att bryta tankemönstret är att låta sig omslutas av havet.

Jag tog ett dopp till och simmade under vattnet så länge jag kunde. En liten fiskebåt puttrade förbi strax utanför en av Syros vackraste vikar. Jag gick upp och lät mig snabbt torkas av den varma solen. Bakom nästa berg finns ytterligare en strand, Aetos Beach, som jag också vill besöka innan jag åker härifrån imorgon. Det tog cirka 30 minuter att ta sig över kammen för att få blicka ner på en ännu vackrare strand. Jag gick i säkert 30 minuter till men kom inte ner mot stranden utan snarare längre bort längs bergväggen. Ensam vågade jag inte ta för stora risker att försöka ta mig ner längs den branta väggen och hade jag fortsatt på stigen hade jag troligtvis kommit ner till stranden förr eller senare. Med ganska lite vatten kvar i flaskan vände jag istället tillbaka till Kini och mitt trygga boende… där jag bor alldeles själv… jag kanske inte ska läsa mer i deckaren, inte idag i alla fall.

Även om jag ser fram emot en ny ö så gör det lite ont i hjärtat att lämna denna solnedgång i Kini, Syros.

Tinos

Den tredje ön är sedan någon dag intagen, Tinos. Här kan kanske min blyga tvilling åter krypa tillbaka till därifrån den kom. I Tinos stad, Chora, ligger nämligen Panayía Evangelistría kyrkan som huserar en ikon med helande krafter. Vi har gemensamt konstaterat till att vi har kommit till en fas i våra liv då det är dags för oss att gå olika vägar.

Två gånger om året (mars och augusti) vallfärdar pilgrimer till detta mirakel men några enstaka dyker även upp lite här och lite där. Skulle man som troende finna det lite hektiskt och svårt att hitta tid i sitt schema kan man även numera skicka sin bön via e-post. Hittar den troende ändock tid för en liten vallfärd så kan denne krypa hela vägen upp från hamnen då en del av den stenlagda gatan är klädd med en rosa-grå heltäckningsmatta för att göra det lite mer bekvämt för ömmande knän.

Efter noga övervägande valde jag att gå istället för att krypa. När jag kom upp till kyrkan visade det sig att det även går alldeles utmärkt för bilburna att åka raka vägen upp, göra en u-sväng, släppa högerhanden från ratten och göra ett korstecken samtidigt som man rattar med vänsterhanden och därefter åka ner igen. Tagen av plötslig separationsångest gick jag och min tvilling med svårmod gatan ner igen utan att ha blivit varken helade eller mer troende.

Fortsättning följer…

Här kan du läsa mer om aktuella inreseregler till Grekland: Inreseregler till Grekland (länk)