Öluffa i Grekland del 3: Syros

Eftermiddagen här på Syros börjar nu övergå mot kväll och jag ska snart ut i skymningen och leta föda. Den senaste timmen har åtnjutits till både klassiska stycken på piano blandat med mer moderna toner på trummor. Till detta kan komponenten “mycket parningssugen katt” läggas och jag är väl inte den som ska döma men det upplevs inte så harmoniskt om jag ska vara helt ärlig. I övrigt har jag en hel del teknikstrul med självraderande filer/bilder och brist på öppna nätverk. Det finns ett sporadiskt wifi på kaféet vid hamnen som går att nyttja emellanåt men det går ner lika ofta som det dyker upp.

Här hittar du del 2: Öluffa i Grekland del 2: Andros & Syros (länk)

Jag har skrivit att jag befinner mig i Kykladernas och förstås Syros största stad, Ermoupolis, och jag har skrivit om dess folkmyller som är intressant att betrakta. Ett folkmyller kräver på något sätt sitt folk annars blir det ju bara myller och man kan väl säga att mitt restaurangbesök igår kväll mer eller mindre bestod av ett myller av stolar snarare än av folk. Jag var helt ensam förutom min nyinköpta tyska bok som jag efter flera bokhandelsbesök äntligen hittade.

Bokhandeln låg en halvtrappa ner i ett vitrappat stenhus och med en dörrportal så liten att jag fick vika mig dubbel för att komma in. Min haka grävde sig ner i min mjuka mage för en liten stund. Väl inne i affären var det lågt i tak och den rektangulära butikytans väggar kantades av bokhyllor av olika material och hållfasthet. I mitten av rummet stod ett stort, gammalt, fibrigt träbord med de senaste boknyheterna på. Vid ena kortsidan av rummet satt en elegant dam bakom ett stort skrivbord, eller i alla fall ett elegant damhuvud för det var det enda som syntes ovanför skrivbordsytan.

Jag frågade försiktigt om litteratur på andra språk och hänvisades till en liten trälåda med second-handböcker. Det var ett ganska fattigt utbud och jag var precis på väg ut ur butiken när det eleganta damhuvudet frågade om boken hon höll i handen, som nu också syntes ovanför bordsytan, var på tyska. Den till synes armlösa handen viftade med en pocketbok i vitt, rött och blått. Hon såg ut att vara hämtad från The Muppet show med huvudet och handen vickandes i takt till talet. Ingen tillhörande kropp syntes och jag tror hon styrdes av en skicklig medarbetare under skrivbordet.

Mycket riktigt, det var en bok på tyska, en deckare av den isländske författaren Arnaldur Indridason. Inköpt och nerpackad i en liten brun papperspåse utan handtag gick jag och slog mig ner på den folktomma restaurangen. Här hade jag ätit förut en sen septemberkväll för tre år sedan, då tillsammans med ett antal hungriga medmänniskor. Nu verkade ingen annan än jag vara det. Jag åt återigen en moussaka som denna gång var betydligt godare men också väldigt mer oljig.

Riktigt övermätt gick jag hem i mörkret, stannade till på bageriet och köpte med mig några vatten hem, och slängde jag mig utslagen direkt på sängen. Hela jag osade moussaka. Jag var en äkta grekisk moussaka som låg där kvadratisk, oljig, kryddig och det kändes som om mina olika lager flöt ut i sängen. Aldrig mera moussaka och skulle suget mot all förmodan återkomma så kan jag ju bara ta en bit av mig själv. Somnade gjorde jag i alla fall och drömde om olja och köttfärs.

På morgonen vaknade jag till grekisk folkmusik ackompanjerad av en vrålande mörk morgonröst som försökte sjunga med i tonerna. Trots att jag inte kan språket hörde jag att den mörka rösten hade svårt att hänga med i den mer ljusa inspelade rösten. Då det nu var omöjligt att kunna somna om så var det bara att klä på sig sina moussakaosande kläder och gå ner till coffeshopen för att starta morgonen.

Galissas på Syros

Morgonen startade och dagens mål var Galissas på Syros västra sida. Det tog mig en timme att reda ut om en buss transporterade sträckan och när den eventuella bussen skulle gå. Vad nu en timme egentligen är och har för betydelse. Iväg kom jag och till Galissas kom jag också. På bussen satt jag bredvid en liten gumma (ja, alla damer är små här) som höll i en slokande rosenbukett i olika färger. Hon kunde inte ett ord engelska men visade mig hela tiden på kartan, som jag lyckats riva i två delar men skickligt kunde hålla ihop till en helhet, var vi befann oss.

När bussen stannade i Galissas viftade hon bort mig från sätet med orden ”Galissas, Galissas”. Nu hade solen gått i moln och det blåste ymnigt. Jag sökte mig till ett pinjeträd mitt på stranden. Det visade sig vara ett tänkarträd i vilket man kunde ligga och därför låg jag i det en stund efter ett snabbt dopp i havet. Jag hängde upp badbyxor och handduk på tork i grenverket och lade mig ner på den breda och grova grenen som växte bort från vattnet.

Jag tänkte på tid och hur låst jag är vid tider, när saker och ting ska göras och hur ur spel det sätts i detta land. När jag tänker efter så är det ju faktiskt så att även om det som var tänkt inte blir gjort så blir något annat gjort istället. Som ofta är minst lika bra och troligtvis lika viktigt. Det gäller att uppskatta det som upplevs här och nu och inte det som eventuellt ska bli. Jag nickade nästan till och ramlade ur trädet.

Dags att äta något tänkte jag och gick till närmaste taverna och fick en god vit fisk i citronsås. Genast hade jag glömt bort tidens irrelevans och frågade när bussarna tillbaka till Ermoupolis skulle gå. Naturligtvis visste inte servitören det men de kanske gick varje halvtimme, eller så gjorde de inte det, han visste inte. Tiden igen. Jag försökte slappna av men började genast måla upp bilder hur jag fick binda fast mig i trädet över natten och i storm försöka behålla livhanken till morgonen efter när bussarna skulle gå igen.

Precis efter att jag hade betalt för maten och ätit upp den lilla yoghurtdesserten såg jag hur en buss snabbt tog kurvan förbi busshållplatsen och försvann i horisonten. Trädet, det blir trädet tänkte jag men tvingade mig själv att gå med lugna steg till busshållplatsen, sätta mig ner på den slitna bänken och läsa min bok. Jag läste sida upp och sida ner men ingen buss kom.

Vissa behov började sig göra påminda, en liten kisskris kan man säga. Jag var bara helt tvungen att kasta vatten. Med benen i kors hoppade jag 20 meter bort och hängde ut bland okända buskar och växter. Det rasslade och fräste i buskarna och risken var överhängande att delar av min kropp skulle bli föda för beasten som befann sig bland blad och grenar. Mitt uppe i krisavhjälpningen ser jag plötsligt hur bussen glider runt muren i kurvan och fortsätter i ilfart då det inte fanns någon ny passagerare att plocka upp. Kvar stod jag i buskarna med shortsen halvvägs nere över rumpan och med munnen formad som ett stort utropstecken. Jag hade kissat klart och tystnad rådde även i vegetationen som tidigare hotat med korvätning.

Med hakan nere i min mjuka mage gick jag med släpande steg tillbaka till bänken, en svensk bedrövad Quassimodo slog sig ner och rev sig på rumpan på de stora vassa färgflagorna bänken så starkt behövde få bortslipade. Jag blickade ner på skorna och tänkte att skosnörena säkert skulle hålla fast mig vid trädet över natten. I alla fall om jag band fast mitt ena ben. Då, i ett dammoln, tonade en grön-vit buss upp sig på vägen, tutade kort tre gånger och tvärnitade framför mitt slokande huvud. Ermoupolis? Frågade jag med lite för högt tonläge. ”Nè” fick jag till svar. Ett nè som fick mig att bli rakryggad och tappa puckeln. Nè betyder ju ja i landet bak-o-fram.

Aldrig har en busstur varit så skön. Tillbaka på brottsplatsen låste jag upp och låste dörren igen bara för att få känna känslan av att jag nu har en hel nyckel utan amputation. Låsa upp, låsa. Låsa upp, låsa. Nu börjar det bli natter och imorgon tar jag min ryggsäck och flyttar till byn Kini på Syros västkust.

Imorse vaknade jag till Elvis och Jailhouse rock. Rutorna till mitt lilla rum skallrade i takt med musiken och vibrationerna fortsatte att leta sig ända fram till sängen och satte även den i skakning. Där låg jag nyvaken och skakade på en madrass till Elvis på en ö i medelhavet. Det kändes nästan overkligt. Är det så här det känns att ha en massagesäng som helt har tappat besinningen? Om det nu finns sådana?

Risken för en kraftig whiplashskada var överhängande så jag försökte att snabbt kliva upp men likt rullbandet i lustiga huset rycktes jag än framåt och än bakåt av vibrationerna så jag fick inte tag på sängkarmen för att resa mig upp. Mitt i en sekunds uppehåll i rocken grabbade jag tag i brädan och med nordisk råkraft drog jag mig upp på ett litet ögonblick.

Jag klädde på mig och gick de branta marmortrapporna ner till coffeshopen. De kände igen mig och hälsade glatt, kom ihåg min beställning från tidigare dagar och fixade snabbt i ordningen den utan att behöv fråga vad jag ville ha. Idag skickade de även med något som påminde om kokostoppar. Under tiden baristan gjorde i ordning mitt kaffe pratade vi om läget på Syros och i Grekland och varför männen i smutsiga vaddmalskostymer utanför diskuterade så upprört. Efter stund gick samtalet över till öarna i Kykladerna och jag blev rekommenderad att åka till Koufoníssí som enligt den skäggiga, förklädesbeklädda mannen har de bästa stränderna i hela ögruppen. Vi får se, det kanske blir en ändring av resrutten för att få uppleva det.

Kini på Syros

Efter frukosten och de sista packningsbestyren hängde jag ryggsäcken över mina ömmande axlarna och gick ner till hamnpromenaden, tog ut lite kontanter och hoppade in i en taxi för att åka till den lilla byn Kini. Taxichauffören i rosa- och svartrandig piké ropade ”Good morning mister” så högt att hela Ermoupolis för en stund stannade till och blev knäpptyst. Lika snabbt fortsatte dock morgonpulsen. Det tog knappt 15 minuter i vansinnesfärd på serpentinvägar rakt över Syros för att komma fram.

Kini ligger vid en bukt där det turkosblåa vattnet breder ut sig och ramas in av gråa, kala berg på båda sidor. I den lilla dalgången har samhället växt fram och längs hela stranden ligger tavernor på rad efter varandra. Några pinjeträd skänker skugga för soltrötta. Jag letade mig snabbt fram till huset jag skulle bo i och där möttes jag av en engelsk, rödhårig kvinna med blek hud och många fräknar. Hon hade gift sig med Kostas för 20 år sedan och tillsammans äger de Morpehus rooms som jag nu ska bo på i tre nätter.

Det var skönt att kunna ha en flytande konversation för första gången på en vecka. Jag fick veta att det varken fanns Internet eller någon uttagsautomat i byn. På ett sätt rätt skönt att vara lite avskärmad från omvärlden för några dagar men mindre skönt att tillgången på pengar är begränsad men det ordnar sig nog.

Lunchen avnjöt jag i skuggan på en taverna som ligger direkt vid havet i ena änden av bukten. Servitören måste nyss ha tagit en språkkurs för han lät precis som en sådan där engelsk språkkurs på kassettband. Alltså inte ens som på en cd. Hans uttal var nästan oklanderligt men efter varje mening blev han tyst, precis som om att han ville att jag skulle säga efter. Jag gissar att han först lyssnade på den engelska rösten i sitt huvud och därefter sade meningen så korrekt som möjligt.

Eftermiddagen spenderade jag sedan på stranden till ljudet av vågorna och efter en stund även fnittriga grekiskor som hade svårt att ta sig ner i vattnet på grund av vågorna.

På vägen tillbaka till boendet tänkte jag handla på den lilla minimarketen, Kini Mini, för att kunna laga egen kvällsmat. Dessa dagar måste det ju hushållas med pengar. Det visade sig att Kini Mini bara hade öppet till två om dagarna. Till och med min annars så tysta tvilling grymtade till av förvåning men snabbt beslutade jag att det får helt enkelt bli taverna-mat även ikväll. Yay, sa tvillingen som tydligen föredrar restaurangmat före mina matkonster.

Fortsättning följer…

Nyfiken på Syros? Här kan du läsa mer: Syros (länk)

Här kan du läsa om aktuella inreseregler som gäller till Grekland just nu: Inreseregler till Grekland (länk)