Naxos: Öluffa i Grekland del 7

Morsorna och vännerna har nu mönstrat på och är på väg norrut från Naxos mot Aten i lätt vind och strålande solsken. Det känns oväntat tomt och lite ensamt, en känsla jag inte har haft på flera år. Jag tycker så mycket om min korta lilla mamma som varje morgon går upp innan klockan ringer och duschar, kammar håret och målar sig oavsett om vi så bara ska ner till havet och bada. Jag njuter av doften av äppelblommor från hennes kläder som alltid är tvättade i överdoserat sköljmedel, skakar på huvudet åt hennes frågor som är omöjliga att svara på, beundrar hur hon kämpar sig upp för alla trappor högst upp i en by trots att konditionen inte tillåter och ler åt hur hon nästan inte syns bakom sin ryggsäck. Jag uppskattar den varma kramen och den vänliga klappen på kinden, de detaljerade beskrivningarna av sådant som man helst håller för sig själv och det goda skrattet, hur hon på knagglig engelska berättar att jag är hennes son och att hon alltid ska låsa in varenda pryl för ohederliga. Hoppas du får ett bra dygn i Aten mamma, och ha en riktigt bra morsdag imorgon!

Läs mer: Öluffa i Grekland del 6 (länk)

Innan sällskapet åkte hem hade vi ytterligare en dag att uppleva på Naxos. Vädret har inte riktigt varit på vår sida och därför hyrde vi en bil och åkte runt på ön med snabba stopp för sevärdheter. I en liten vit Fiat satt mammorna och jag i baksätet som tre hönor på en pinne, fast på ett säte förstås, och kacklade i förskräckelse när vi åkte på byvägar mindre än bilen med vita stenhus på båda sidor. Ett möte med ett annat fordon hade tvingat oss till en omöjlig baklängestur i katastrof, men vi klarade oss från det.

Första stoppet gjorde vi vid Demetertempletdär omgivningarna är fantastiskt vackra och skapar lust till permanent boende. En buske fick dessutom lite näring innan vi åkte vidare mot byn Filóti, den största byn på ön utöver Naxos stad. Där lunchade vi och klättrade upp för alla trappor för att högst uppe på hustaken beundra utsikten. Naxos är och har sedan första resan hit för fem år sedan varit den vackraste ön där jag har grävt ner mina tår i sanden på.  Det ska bli spännande att se vad de sista öarna på resan har att erbjuda. 

På slingriga vägar förbi ett marmorbrott styrde vi den italiensktillverkade bilen tillbaka mot Agia Anna för att ta ett eftermiddagsdopp. På vägen ner stannade vi och kastade ett öga, eller tio då, på Koúros staty. Vid parkeringen köpte vi apelsiner från en bonde som till överpris sålde sina grödor till fruktsugna turister.

Kvällen avslutades med en festmåltid och rikligt med dryck på Gorgona där maffiamamman glatt vinkade in oss samtidigt som hon skrek order till köket, serverade en annan gäst och hällde upp vin till en tredje. Hon lovade dyrt och heligt att vaka över mig nu när jag blir ensam kvar på Naxos i några dagar. 

Rund under fötterna gick vi hem i den svarta natten och lämnade av mammorna för att gå till Santana Beach Club och ta en öl. En öl vars konsekvenser jag 14 timmar senare fortfarande lider av. Klockan 05.24 vaknade jag fullt påklädd och med linserna fastklistrade i ögonen och med huvudkudden inbäddad i gräs. Ett svagt minne av en volt över ett staket finns men fler ledtrådar om gräset i sängen finns inte. Konsekvenserna kan väl sammanfattas med att frukosten fick ätas utan Markus.

Tre timmar efter att mina kompanjoner åkt vidare vaggade jag sakta ner till stranden med flip-flopsen släpandes under mina tunga fötter. Min blå handduk hängde jag runt halsen och i ena handen höll jag min bok och i den andra en vattenflaska. Solen kändes ovanligt stark idag och jag kisade bakom solglasögonen medan jag letade efter en skyddad plats bland dynerna. 

I hela byn putsas och fejas det på husen idag. Det märks att säsongen börjar inom någon vecka, så även på detta boende då de lagom till mitt återtåg från stranden tagit fram slagborren för att fästa upp nya fönsterluckor i rummet bredvid. Nu har dock tystnaden lagt sig och jag ska försöka inta dagens första måltid innan en välbehövlig eftermiddagslur kommer att genomföras.

Några stränder på Naxos

På dagens agenda stod en vandring söderut för att känna in stränderna bortom Agia Anna. Första anhalten var Maragas Beach som snart övergår till Plaka Beach. Plaka sträcker ut sig som en nyvaken katt och det är svårt att ta in att den är så lång utifrån första anblicken men övergår efter ett par kilometer i Orkos Beach och därefter i Mikri Vigla Beach i den skyddade viken vid Cape Mikri Vigla. Vandringen avslutades vid Sahara Beach, Kastraki Beach och Ghlifada Beach som mer eller mindre sitter ihop.

Den sedan en månad smärtande ryggen gjorde lite mer väsen av sig på vandringen söderut men med utdrivningstankar i huvudet tågade jag snabbt på utan att tänka så mycket på det. Efter cirka två timmar bredde jag ut handduken på Ghlifada Beach, tog dagens första dopp och lade mig för att läsa en stund. Till ljudet av vågorna somnade jag strax in och drömde av någon outgrundlig anledning om Laura Ingalls i Lilla huset på prärien. När jag efter en timme vaknade och sakta satte mig upp smärtade ryggen mer än någonsin och mer eller mindre ett fullgott ryggskott sköts av. Lite jobbigt med tanke på att vägen tillbaka var lika lång som på vägen hit, men utan assistans var det bara att snöra på sig kängorna, knäppa på sig väskan och sakta börja vagga tillbaka. 

Minsta lilla snedsteg på den gropiga vägen satte in ett nytt knivblad längs ryggen. Efter dryga timmen stannade jag vid en taverna för att äta en sen lunch, klockan hade redan hunnit bli fyra, och för att vila ryggen. Den grönmålade trästolen gav en skön ställning till den alltmer krökta ryggen. I brisen från havet åt jag en Pastitsio och en tomatsallad samtidigt som jag läste några kapitel i boken. Med nya krafter skulle jag gå den sista biten hem och slänga mig på sängen och försöka dra ut de sneda musklerna. Ju längre jag gick desto mer krogig blev jag. Jag visste inte att en människa kunde svanka så mycket. 

Att lägga till, är att en längre vandring kan skapa skavsår på insidan av låren från kalsongernas sömmar. Detta hade även jag nu berikats med. Som en vaggande anka började jag närma mig den alltmer täta bebyggelsen och därmed människor som stannade upp och pekade på mig. Med en svank inte ens den mest tränade pinuppan skulle kunna åstadkomma och med benen brett isär för att minska trycket på skavsåren skärmade jag av resten av världen och pustade och frustade igenom samhället innan jag tog de sista trappstegen upp till rummet och slängde mig på sängen. Med några gymnastiska övningar är det redan bättre men svanken den finns kvar och lär nog stanna några dagar så imorgon får det bara bli den nödvändiga turen in till stan för att hämta det nya Visakortet som enligt DHL’s kundservice ska ha kommit till Naxos fastän det på webben står Aten på slutdestinationen.

Den bleka, tystlåtna systern i vågigt svart hår har sedan de andra åkte hem blivit snäppet mer pratsam. Idag tog hon hand om min smutstvätt och såg till att den nu doftar banan. Kanske en liten märklig lukt på nytvättade kläder men i alla fall bättre än odören innan. I studion till höger om min har det nu flyttat in några nya personer som kastar ilskna blickar på mig så fort de ser mig. De kanske tror att jag använder rummet som fotostudio för mina nya pinup-bilder, vad vet jag. 

Nej, nu börjar det bli dags att ta kvällens sista bilder (;-)) innan sängen väntar ett trött sinne och en trött rygg.

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Naxos (länk)

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)