Anafi- en liten ö med stora vyer

Ja, det här med att öluffa till riktigt små öar i Grekland har både sina för- och nackdelar. För mig handlar det oftast om fördelar eftersom jag gillar småskaligheten, den lilla vardagen som oftast finns där och det mer autentiska Grekland som i regel visar sig på dessa kobbar. Men, det kan också finnas en och annan nackdel och just en sådan fick jag uppleva på Anafi igår. De flesta boenden på Anafi ligger uppe i Chora och det är även där jag har valt att bo. Som ni vet så bor jag på ett boende med vissa brister och som dessutom endast tar emot kontanter som betalning vilket visserligen inte är alltför ovanligt. För att få tag på dessa åtråvärda kontanter måste man antingen ha dessa med sig eller ta ut dem i Anafis enda bankomat som ligger nere i hamnen, cirka en timmes promenad fram och tillbaka i 90 graders lutning. Kanske mer en känsla än verklighet.

Med rosenröda kinder och med svetten droppandes från näsan blev förstås frustrationen total när bankomaten valde att hånle åt mig och säga att den för tillfället inte kunde utföra transaktionen. Denna procedur genomgick vi totalt tre gånger under dagen och med krampande vader börjar jag inse att den aldrig kommer att spotta ut några pengar åt mig så istället spottade jag (bildligt) och började tänka katastroftankar. Hur dessa yttrade sig lämnar jag där hän. Istället slog det mig att postkontoret har en skylt med Western Union på och sagt och gjort registrerade jag ett konto online och skickade pengar till mig själv. Nästan som att på något sätt skicka ett meddelande till sig själv i framtiden. Nåja, postfarbrorn såg inte detta som sin absoluta favorituppgift och att vara både sändare och mottagaren hade han aldrig tidigare varit med om. Hans skeptiska blick granskade mig från topp till tå och tillbaka ner igen. Av någon anledning krävdes det dessutom en fotostatkopia på mitt pass vilket han inte kunde ordna men efter en stunds tänkande så sa han åt mig att gå till bageriet. Nåja, tänkte jag, vem är väl jag att ifrågasätta att ett bageri har en kopiator. I ett stort moln av mjöl skrattade bagaren högt åt den något udda förfrågan. Nej, kopiatorn på Anafi, den finns i det lilla stadshuset. Sagt och gjort gick jag till stadshuset där tre korpulenta män satt och drack kaffe och rökte cigaretter. Ingen pratade engelska men med ”gäster med gester” så fick jag fram vad jag behövde. Ah, detta kunde man bistå med och med cigaretten i ena mungipan och med aska över halva kopiatorn fixade den ena mannen en kopia åt mig.

Tillbaka på postkontoret viftade jag glatt med fotostatkopian men postfarbrorn viftade istället ut mig och sa att jag skulle återkomma om tio minuter. ”Drick kaffe!” Ropade han efter mig. Under tiden kom ett sms från Western Union att pengarna hade hämtats ut av mottagaren och jag började svettas lika mycket som om jag hade gått ner till hamnen en fjärde gång. Katastroftankarna började pocka på hjärnbarken direkt så exakt tio minuter senare stod jag hos postfarbrorn igen för att eliminera föreställningarna. Han suckade och den här gången viftade han bort mig till ett björklaminerat bord längst in på postkontoret. Han började ringa och faxa än hit och än dit och efter ett bittert ”mister” och en handvikning så fick jag mina kontanter och jag studsade ut från postkontoret med hoppsa-steg. Lärdom: en liten ö med endast en bankomat= ta alltid med extra kontanter.

Med katastroftankarna långt bakom mig tog jag klockan 11.20 bussen till klostret Zoodochos Pigi för att sedan vandra upp till det övergivna klostret Kalamiotissa på berget Kalamos. Klostret består egentligen av en kyrka med några munkceller byggda intill och är inte öppet för allmänheten men en vandring hit är nästan ett måste när du är på Anafi. Utsikten är bland det vackraste jag någonsin varit med om och är verkligen värd den något riskfyllda vandringen upp dit. Maria i den lilla souvenirbutiken hade berättat för mig att det tar 50 minuter för henne att gå upptill Kalamiotissa men att jag, med min fina fysik, borde klara detta på 30 minuter. Några centimeter längre än vanligt så såg jag dessa 30 minuter som en angenäm upplevelse.

Vi var fem personer som klev av den gamla rostiga bussen vid klostret och satte fart upp mot berget. Bussen skulle hämta oss om tre timmar och vi hade gott om tid. På den snidade träskylten intill Zoodochos Pigi stod dock att enkelvägen till Kalamiotissa tar en timme och en kvart. Två stycken av oss valde att avstå direkt medan jag och en australiensare satt av med världens fart för att hinna fram och tillbaka på tre timmar. Den tredje personen valde också att vandra upp för berget men i ett betydligt saktare tempo. Det visade sig dessutom att australiensaren hade fått sig berättat att det skulle ta 2,5 timmar till toppen enkel väg och att hans ambition ifrån början inte hade varit att vandra hela vägen upp. Vår vandring blev helt klart en kamp emot klockan.

Jag har aldrig varit så slut i hela mitt liv men upp kom vi på en timme och en kvart och vilken upplevelse! Jag kan verkligen rekommendera denna vandring och är du på Anafi under säsong så går bussen dessutom vid betydligt fler tider än vad den gör nu vilket betyder att du inte behöver jogga uppför berget. Australiensaren menade att hon som berättat för honom om tidsaspekten måste ha ålat sig upp till toppen medan Maria måste ha varit hög på något. Jag höll med. Den tredje personen som vandrade upp hann aldrig tillbaka till bussen utan fick antingen vandra de 2,5 timmar det tar att gå tillbaka till Chora eller vänta tills bussen återvände vid 18.35.

Klostret Kalamiotissa, Anafi. (Foto: Markus Olsson)

På kvällen gick jag tillbaka till byns ena gyrosrestaurang och som i en repris satt samma tre sällskap som kvällen innan och njöt av gyros pork in pita. Den här kvällen hade jag dock snott åt mig den bästa platsen och jag satt kvar länge med värkande ben och njöt av mat och utsikt.

När jag sedan sakta strosade tillbaka till boendet och knackade på hos Maragarita för att göra rätt för mig öppnade hon den blå dörren med en liten hund hängandes i ena handen. Den skällde som om den gick på duracellbatterier och snurrade runt som en elvisp i hennes fåriga hand. Till slut var hon tvungen att släppa ner den och under de fem minuter jag stod där slickade den frenetiskt på mitt ena ben samtidigt som den skällde i ett. Till slut stängde hon in den i ett annat rum och Margarita sa ”Come Marko”. Vi gick trappa upp och trappa ner, svängde runt ett hörn och gick en trappa upp och en trappa ner igen och fram till ett förskräckt litet medelålders par som satt på sin uteplats och åt tärnad ost. ”Marko go with you in morning. Up there” sa hon och pekade på en obestämd plats ovanför oss. Vi var alla lika förvirrade men förstod efter en stund att vi skulle åka tillsammans ner till färjan imorgon bitti med samling uppe på vändplatsen. Och det gjorde vi också så nu sitter jag på nästa grekiska ö och njuter av utsikten… och äter tärnad ost.

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Anafi (länk)