Sista dygnet i Aten
- Detaljer
- Kategori: Allmänt
- Skapad lördag, 23 maj 2015 17:20
- Träffar: 35303
Jag undrar hur Agneta har det idag. Hon svarar säkert fortfarande på frågor om minutrar och om hämtningar. Själv har jag tagit ut gruppen på en vandring från Monastiraki via Syntagmatorget och parlamentet till Megalis tou Genous Sholi Square där vi kramade glasstatyn Dromeas- The running man på behörigt avstånd. Tolv meter hög står han där, enbart gjord i klasskärvor, redo att skära itu vilken närgången turist som helst. Från början stod han vid Omonia Square men flyttades när tunnelbanan byggdes ut och vibrationerna hotade att fälla honom till marken. En mäktig syn och tyvärr lite bortglömd i Atens rika antika historia.
Dromeas, Aten. (Foto: Markus Olsson)
Taverna i Aten. (Foto: Markus Olsson)
Efter kramkalaset gick vi vidare längs med Vasileos Alexandrou till stadsdelen Kessariani. Här är Aten snäppet renare, snäppet vaknare och snäppet piggare. Vi slog oss ner vid en av alla tavernor som ligger runt torget och njöt av resans första, men absolut inte sista, grekiska sallad. När vi reste på oss för att gå stoppade en liten, liten dam oss med en en liten, liten handrörelse. Hon hade en blonderad kort frisyr, ett djupt fårat ansikte och pigga mörka ögon. Hon var så liten att det enda som syntes ovanför bordsskivan var hennes pigga ögon under den blonderade luggen. Det visade sig att hon hade fallit för en viking år 1945 och flyttat med honom till Sverige där hon levt hela sitt liv fram till ett par år sedan då hon flyttade tillbaka till vänninorna i Aten. Oj, vad vi gillade det lilla huvudet som guppade ovanför bordskanten och hennes livsberättelse sammanfattad på ett par minuter. Vi kramades hårt innan vi fortsatte vår vandring längs med kafé- och bargatan Imittou och vägen ner till Panathinaikon Stadium.
Zapion Exhibition & Congress Hall. (Foto: Markus Olsson)
Vi avrundade promenaden genom National Gardens, förbi Zapion Exhibition & Congress Hall och genom stadsdelen Plaka ner till Monastiraki där vi har vår bas. Trötta och mätta av intryck tog vi en nödvändig paus mellan gula väggar och rangliga sänghimlar. Sista kvällen i Aten började närma sig och jag slumrade till och drömde om små, underbara tanter som inte når högre än till bordskanten. Det var ett möte som värmde ett nordiskt hjärta och jag kan förstå att det även gjorde det 1945.
Gänget i motljus på Brettos i Aten. (Foto: Markus Olsson)
Kvällen kom och vi startade på Atens äldsta destilleri Brettos i Plaka där damerna motvilligt smuttade på en ouzo gold. I mitt tycke den bästa ouzon i hela Grekland. I alla fall som jag tycker just nu. Det krävs nog några resor till för att gå igenom Greklands utbud av ouzo, resor som kommer att ouzo-marinera hela mig skulle jag tro. Det kanske inte skulle vara så dumt att smaka en aning lakrits ändå. Detta måste det planeras för. Jag gissar att det inte blir så svårt att få med sig grabbarna på det. En resa marinera helt enkelt.
Kvällen avrundades med mat och dryck i överflöd och tunga somnade vi snabbt in till tankar om dagens upplevelser. Morgonen därefter gick i snabbt tempo för att hinna ut till flygplatsen för vidare färd till Ikaria. I ett överfullt tunnelbanetåg råkade jag rycka bort både det ena och det andra hårtstråt från pasageraren närmast mig. Inte allt för populärt kan jag upplysa om. Livet blir så mycket enklare om man låter bli okända människors hår. Någon klev den dagen ur tåget med mindre hår än vad hon hade när hon klev in. Vi klev ur tåget med allt hår i behåll och hann med mager marginal med propellerplanet till Ikaria där vi nu är.
utav ampilio