Santorini Naxos Iraklia – allt på ett dygn
- Detaljer
- Kategori: Allmänt
- Skapad tisdag, 13 augusti 2013 15:33
- Träffar: 39530
Iraklia. Livadi Beach. (Foto: Markus Olsson)
En gång åkte jag till Grekland två gånger och andra gången åkte jag till Grekland för en dag sedan. Resan ner till Grekland startade med ett tidigt morgonflyg varför jag var tvungen att stiga upp i den mörkaste och mest tv-deckar-vidriga natten. Jag hann känna både en potentiell bestialisk mördare stirra på mig genom badrumsfönstret och en ond ande flåsa mig i nacken innan jag kunde sätta mig i säkerhet i min silverfärgade flyktbil. Fördelen med mörkerrädsla är att man blir riktigt pigg och alert och med vilt uppspärrade ögon och med huvudet roterande i spaningsläge åkte jag med ilfart till Arlanda. Tröttheten återkom först vid gaten bland sommarklädda charterresenärer och upphetsade barn som sprang runt de svartklädda stolarna som om de gick på duracellbatterier.
Med två timmars försening lyfte vi till slut och till min glädje satt jag alldeles själv på min rad. Det innebar att jag, så fort skylten för bältet släckts, skulle kunna rulla ihop mig och sova liggande under den tre timmar långa flygresan. Inte allt för njutbart men ändock en möjlighet att ta igen lite sömn i ett belyst flygplan med förhoppningsvis kavat personal som kan rycka in om samma bödel som stirrade på mig genom badrumsfönstret även befann sig på raden bakom mig. Just som jag sakta försvann in i den så välkomna sömnvärlden vaknade jag av att någon ryckte illvilligt i mitt benhår. Tilläggas kan att jag reste i shorts och därmed kom att blotta mina håriga ben för alla ombord på flight SK-7901. Förvånad tittade jag sömndrucken upp på en ung tjej i pilotbrillor och med mörkbrunt hår uppsatt i en knut. ”Får vi sitta här?” frågade hon stelt. Munnen var lika rak som en linjal och lika rak som hennes pojkväns rygg. Pojkvännen hade mord i blicken och stirrade intensivt på mina håriga ben. Från att ha haft tre säten för mig själv fick jag nu ett säte att försöka rulla ihop mig på. Det skulle väl kunna gå tänkte jag. Något annat hade jag ju egentligen inte rätt till. Efter cirka 20 minuter hade den raka munnen och den onda blicken tagit sådan plats att jag endast fick ett halvt säte att försöka sova i. För sova det gjorde både munnen och blicken riktigt gott på sina 2,5 säten. Jag var vaken nästan hela resan förutom en liten nick då att jag slog huvudet i flygplansväggen.
Framme på Santorini snodde jag snabbt åt mig min gröna ryggsäck och försvann bort till taxikön ut i den gassande solen. Nu skulle jag snabbt ner till hamnen för att köpa första bästa biljett till Naxos. Lika snabbt som jag hade tänkt att detta skulle gå, lika långsamt tänkte taxichauffören att detta skulle gå. Varför bara låta en person åka i taxin när man kan invänta någon annan som också har samma behov och därmed kan ta dubbelt betalt? Det verkar som att taxichaufförer på Santorini tar betalt per person vid taxiresor och vem är jag att bråka om det tänkte jag och övade på att göra munnen lika rak som en linjal. Efter en stund kom en annan ensamresenär med samma behov som jag. Kattis hette hon och kom från Rönninge. Hon hade rakt, jätterakt, långt gyllenbrunt hår och stora bruna rådjursögon. Hon har bott och jobbat på Naxos i omgångar och jag passade på att få så många tips som möjligt om en av mina favoritöar i Kykladerna. Hon lyckades även pruta på vår exceptionellt dyra taxiresa så att den bara blev väldigt dyr. En kaffe, en lunch, en öl och en vatten senare skiljdes vi åt i hamnen på Naxos när hon i sina leopardmönstrade hotpants och med sin 19 kilo tunga resväska skyndade mot en ny taxi. Själv satte jag kaxigt av mot mitt förbokade boende i tron att det inte skulle vara några som helst problem att hitta. Det var det dock. Till slut gav jag upp med svetten rinnande som Niagarafallen längs ryggen. Min ljusblå t-shirt antog en mer mörkblå färg och jag gissar att jag säkert hade krympt fem centimeter under ryggsäckens tyngd. Jag lunkade moloket tillbaka ner mot bilvägen som går längs havet för att åter lufsa till hamnen när jag, från ingenstans, möttes av ett ljsugult hus med vita knutar och med orden ”Savvas Hotel” skrivet i blått strax under takfoten. Det var där jag skulle bo. Herr Savvas själv var en kortväxt man med markant näsa och med ljusgrått hår som var prydligt vattenkammat. Han försvann nästan helt bakom sitt överbelamrade skrivbord i lackad furu. Han menade att alla nya regler har tvingat honom att även vara revisor, inte bara hotellägare. Jag kommenterade inte det utan valde istället att prata om Naxos popularitet. Herr Savvas menade att Naxos är världens fjärde populäraste ö enligt en undersökning gjord under hela 30 år. Ja, jag gillar ju Naxos i alla fall.
Jag stannade bara en natt på Naxos för mitt första mål på denna resa är egentligen Iraklia, en av öarna i Små Kykladerna. Färjan från Naxos till Iraklia tar en och en halv timme och ger en ypperlig möjlighet att sitta uppe på däck och låta solens strålar måla ansiktet i rödaste rött. Väl framme hann jag inte mer än ta ett kliv ut på betongpiren förrän jag hörde en mörk kvinnoröst vråla: ”Markos!!! Markos!!!”. Denna mörka kvinnoröst visade sig tillhöra en kortväxt, blonderad kvinna i solglasögon lika stora som två pizzatallrikar. Jag satte av mot måltidskärlen i hopp om att vrålen syftade på mig. Mycket riktigt, de gjorde det. Damen i fråga heter Martha och är den snurriga kvinna som först bokade ett rum åt mig, glömde av det, bokade om men fel och hittade till slut ett annat boende som hon förhandlade ner priset på en aning just för att hon hade bokat, glömt, bokat och hittat. Det boende hon hade hittat är kanske inte ett av de flådigaste och renaste boenden jag har haft men jag inbillar mig att det är just det här som är en del av charmen med att öluffa; att få upptäcka att rummet inte har AC, att allt porslin måste diskas om, att köksskåpen ser ut som om de blivit söndergnagda och att det som ska föreställa dusch är en duschslang från handfatet och avloppet är ett upphackat hål i väggen längs golvkanten. Egentligen spelar det inte så stor roll för rummet är bara en sovplats och dagarna spenderar jag utomhus. Den svartklädda tanten som verkar komma med boendet rabblar långa meningar på grekiska och ler så att hennes enda tand lyser upp hela verandan. Jag förstår ingenting men det verkar inte bekomma henne och jag hoppas bara att det inte är förbannelser hon kastar över mig.
Nu är den sena timmen slagen den första kvällen på Iraklia och zucciniplättarna vilar tungt i magen. Det blåser en lätt bris från havet, en klätterväxt krafsar på rutan och långt borta hörs barnskratt och musik. Jag ska försöka sova i ett 30 grader varmt rum för att imorgon tillbringa dagen på stranden med en bok och svala bad.
utav ampilio