inspiration

Tänk att det är tio år sedan jag första gången präntade ner några ord, ja eller ganska många ord, om min dåvarande Greklandsresa. Det var en tid då jag mest skrev för att underhålla de där hemma och inte för att skapa en reseguide så som min tanke är idag. Texterna från den tiden är mer fantasifulla och smått raljerande och ska därför läsas med en stor portion humor och kärlek. 

Jag startar detta år med att återpublicera blogginlägg från min öluff 2012 när jag var ute i sex veckor i sträck och fick uppleva Grekland på ett litet annat sätt än tidigare. Det var även första gången jag till större delen av tiden reste ensam och hade lätt för att skapa apokalyptiska fantasier. Det är också under denna resa som jag verkligen kom att älska Grekland och hennes befolkning.

Häng med under de kommande tio veckorna när jag publicerar ett inlägg per vecka från resan som då tog mig till Andros, Syros, Tinos, Aten, Naxos, Koufonissi, Folegandros, Milos, Paros och Antiparos. Vi startar med Andros.

Andros

Den lätt korpulente mannen i vit skjorta med gula, intorkade svettfläckar skrek något obegripligt till mig och puttade ut mig på fast mark. Jag och ett hundratal andra. Solen hade precis börjat gå ner och de vita husen skiftade i rosa och orange i stjärnans sista strålar. Jag var på Andros. Jag var på Andros och alla mina fantasifoster om att allt skulle gå fel var som aborterade.

Jag hann knappt känna in intrycken från Gavrio, Andros hamnstad, eftersom folkströmmen tryckte mig fram till de allmänna transportmedlen och utan att ha upplevt att ha tagit ett enda steg stod jag vid en taxi vars chaufför plockade av mig ryggsäcken och frågade vart jag skulle. ”B-b-b-atsi” svarade jag med darrande stämma och 15 minuter senare stod jag utanför Villa Nora-Norita, tolv euro fattigare och med ryggsäcken liggandes längs vägkanten. När avgas-dimmorna lättat och jag storögd tittade upp mot huset såg jag en kraftig man med glest hår stå i portalen in mot gården. Hans leende var brett och de kaffe-gula tänderna fladdrade i vinden när han frågade: ”Mr. Olsson?”. Jag uppfattade aldrig hans namn men de flesta greker borde ju heta Kostas så jag kallar honom det. 

”Very welcome mr. Olsson”. Han visade mig upp till en av de studios som ligger högst upp i huset. I trapporna pustade han fram som ett gammalt ånglok och jag önskade att jag hade haft jobbets hjärtstartare med. Det handlade bara om sekunder innan han skulle falla ihop. Skräckscenariot var att han skulle ramla bakåt i slow motion och dra med mig ner i fallet och som två köttstycken skulle vi studsa ner och slås mot den hårda marmorn. Istället gick trappan plötsligt ner ett par steg och vi stod utanför rum nummer nio. 

Rummet ser kanske inte riktigt ut som på bilderna men ett pentry, ett badrum, en stor säng och en balkong som vetter mot havet breder ut sig innanför dörren. Trots den lätt unkna lukten så klagade jag inte. Efter att en gång ha blivit erbjuden en knarkarkvart på Naxos så ter sig allt lite skönare, som i ett litet rosa skimmer som lägger sig runt det brummande kylskåpet, toaletten där bara halva skinkan får plats och runt takfläkten från tidigt 70-tal.

Vi gick ut på balkongen där Gammel-Kostas med en vid svepande rörelse visade utsikten. Han sprack nästan av stolthet och jag frågade honom om vattnet är varmt. Jag vill tumla runt i det klarblå vattnet så snart det bara går. Han svarade att han hade provat samma dag men det var så kallt att tårna krökte sig, men, säger han med ett smutsigt finger i luften, det finns andra som badar så det går ju att göra det. Innan han lämnade mig ensam i rummet öppnade han det högljudda kylskåpet och visade en flaska vin som jag ska njuta av ute på balkongen. ”It’s from Nora” sa han och gick ut ur rummet.

Hungrig efter en lång resa bytte jag om till jeans och tjocktröja, snörde på mig mina blå skor och började gå längs den slingriga vägen ner mot Batsi som är byn jag bor i. Efter en liten stund blev jag stoppad av en annan gammal man som satt i en silvergrå bil. Bakom bilen stod en ännu äldre man och tittade storögt på mig. Jag gissade att han i bilen hette Kostas och han bakom bilen hette Kostas. ”Push!” sa den sittande Kostas. Jag ställde mig bakom bilen tillsammans med den äldre Kostas och vi puttade, puttade och puttade. Bilen tog några jättelika skutt men startade inte. Den äldre Kostas visade med handen att vi ska putta igen och det gjorde vi. Bilen tog ett mindre skutt och stannade tvärt. Föraren ryckte på axlarna och tackade för hjälpen.

Jag gick vidare, handlade frukost i den minsta supermarket jag någonsin sett. Jag fick backa in och backa ut. 

På vägen tillbaka mot Villa Nora-Norita gick jag in på en restaurang jag hade tittat ut på vägen ner mot affären. Jag välkomnades in i illgrön inredning och klagande grekisk schlager i högtalarna. Bordet dukades som brukligt med pappersduk och menyn lades fram. Jag tittade snabbt ut vad sinnena längtade mest efter; moussaka och en iskall Mythos. Moussaka lagades inte nu och någon Mythos fanns inte fick jag veta och en gyros-tallrik och en Amstel skrevs upp i servitrisens block. Ölen kom och schlagerna fullkomligt översköljde alla tankar. 

Den klagande rösten fick den illgröna inredningen att kännas svart-vit och min tidsuppfattning sattes helt ur spel.  Hungern däremot stod emot alla försök att blockeras av ledsamma röster till toner av violiner och gitarrer. Låt efter låt skvalade genom högtalarna med allt för lågt watt-antal. Apatin började komma krypande och tanken att lägga sig raklång på golvet och blockera andra gästers möjlighet till inträde kändes som ett faktum. 

Den ena gästen efter den andra fick rykande fat av härligheter men kvar satt jag, hålögd och liten som en räka. Med mina sista krafter vinkade jag på servitrisen och fick till svar ”soon”. SOON!!! Jag plockade upp den svarta färgen i den svart-vita inredningen som egentligen var illgrön och gav den arma kvinnan det ondaste ögat en nu levande människa har kunnat blicka med. Maten kom till bordet jag fick en gratis öl extra och därtill avdrag på notan. Ögat gör fortfarande lite ont i skrivande stund.

Mätt och rund under fötterna traskade jag de 200 meterna upp till villan och somnade direkt till ljudet av världens kanske ljudligaste kylskåp. Jag är här och jag formligen älskar detta landet.

Väggarna i huset är inte av den ljudisolerande karaktären och klockan 07.00 vaknade jag tillsammans med australiensarna till höger om mig. Vi åt frukost, de på sin balkong och jag på min. Jag hade läst i The rough guide to the Greek islands att man kan gå till flera små byar uppe i bergen från Batsi. Det jag läser, det tror jag på och jag snörde på mig mina kängor, packade min väska med kamera, bananer och vatten.

Jag gick och jag gick. Uppåt. Bakom nästa krök kom en ny. Mitt mål var byn Katakilos som enligt ena skylten skulle ligga fem kilometer bort och enligt den andra skylten sju kilometer bort. Hur långt det var vet jag inte men fram kom jag trots ilskna getter, vaktande hundar och en stekande sol från klarblå himmel. Att turista utanför säsongen har sina fördelar men även sina nackdelar fick jag bittert uppleva när den tjugo hus stora byn inklämd i en grönskande dal inte tänkte erbjuda några matmöjligheter alls. De tre tavernorna höll fortfarande vinterstängt och byfånen i sina trasiga byxor skrattade rått åt mina stora tårfyllda ögon. Jag slog mig ner längs vägkanten och åt min sista banan och gick sedan tillbaka, något mer sluttande än på vägen dit. 

Tillbaka i Batsi gick jag för tredje gången in i världens minsta supermarket och köpte en kasse mat av den mustaschprydda damen. Nio liter vatten tog jag dessutom på mitt lillfinger och åter igen gick jag de 200 meterna upp till villan. Svettig och fläckvis illröd där solskyddsfaktorn missats att strykas på somnade jag på sängen med skorna på. Efter fem minuter kom det östeuropeiska paret till vänster hem och vi tittade på tv. Rödögd tittade jag ut och såg hur barnen hoppade i vattnet och till synes tyckte njuta av det. Jag bytte om till badshorts, såg mig själv i spegeln och kom osökt att tänka på ett päron, drog på mig en t-shirt, tog handduken och boken och gick ner till stranden. 

Unga vältränade skolungdomar ägde stranden och med en inbillad osynlighet gled jag så läckert jag kunde ner på handduken och började läsa boken. Efter en stund orkade jag inte dra in magen längre utan skred som en drottning ner i vattnet för att inte tappa greppet om magmuskulaturen. Väl i det svala vattnet kunde magen expandera till sin egentliga glans och jag tumlade runt en stund innan jag återigen tog mig an min kungliga hållning. Efter en kort torktid gick jag hem och lagade lite mat och nu sitter jag här med en kopp kaffe och undrar när tillgången till wifi ska infinna sig. Den första hela dagen på Andros börjar snart gå mot sitt slut och imorgon ska jag nog vandra till andra sidan ön och upptäcka att tavernorna är stängda även där.

Klockan 06.45 den första vardagen på denna resa vaknade kylskåpet på ett riktigt dåligt humör. Det formligen hoppade av ilska på sin plats i hörnet intill pentryt. Det nya ljudet det sände ut antog efter en stunds lyssnandes ett visst mönster. Det måste vara morsesignaler tänkte jag och förstod att nu samlade sig byggnadens alla kylskåp till kamp för att utrota alla turister i Villa Nora-Norita. Jag tror till och med att det i sin peak av ursinne smällde med sin dörr likt ett urtidsdjurs dödliga käftar i ett försök att komma åt mina lemmar. Alla vi som sett Stephen Kings ”Maskinen” vet vilket öde vi oskyldiga människor kan gå till mötes genom att bara närma sig dödstinget. Jag blev därför liggande i sängen på behörigt avstånd och väntade ut dess utbrott och mycket snart tystnad det med blottad hals.. 

När jag en stund senare väl skulle kliva upp och fötterna mötte det svala marmorgolvet kände jag att jag lutade åt vänster. En smått obehaglig känsla. Är det månne skadliga freoner som pyst ut under natten och satt vissa vitala funktioner ur spel? Som att kunna stå rakt? Att vandra till andra sidan ön kändes inte lika aktuellt längre men ett fullgott alternativ skulle kunna vara att ta bussen till Chora, Andros huvudby. Där skulle jag kunna strosa omkring i gränderna och stötta mig mot de vitrappade husväggarna och efter en stund avnjuta en förträfflig lunch i skuggan med en kall öl rakt ner i högra benet för att kompensera lutningen. 

För att kunna ta en buss till Chora så måste bussen gå och det gjorde den inte denna måndag. Den till synes vettskrämda kvinnan på den lilla resebyrån ringde än hit och än dit men hennes enda konklusion var att nej, idag går ingen buss. Hon ryckte på axlarna så axelvaddarna i den bruna blusen hoppade till som ett extra axelryck. Nåja, tänkte jag, ett fullgott alternativ kan ju vara att tillbringa dagen på stranden. Där kan jag åtminstone kantra med slagsida åt vänster och läsa min bok, Der Tag, an dem die Sonne verschwand av Jürgen Domian. Att läsa om en man som blir ensam (?) kvar på jorden höjer inte sinnesstämningen för en ensamresande själ med vänsterlutning kan jag säga. 

Jag lade ifrån mig boken och njöt en stund av Kostas som med sitt lilla, rara, söta och alldeles lockiga barnbarn underhåll varandra på stranden. Jag skulle just till att somna när Kostas gasproblem gjorde entré i den annars så ljuvliga tillvaron; sol, klarblå himmel, kristallklart vatten, ljusgul finkornig sand, pinjeträd som vajade lätt i den svaga vinden och nu även en riktigt jäkla brakare. Kostas ojade sig och tog sig på magen till synes helt oberörd av att en svagt rosa skandinav stirrade med uppspärrade ögon och med öppen mun undrade om däcket på den intill parkerade bilen exploderat. Men nej, det hade det inte och Kostas gjorde om bravaden medan det lilla, rara, söta och alldeles lockiga barnbarnet blivit rak i håret, sur, grinig och säkert lite större. 

De lämnade stranden med ett illvrål från flickebarnet och tystnaden lade sig som krutröken efter ett krigsslag. Jag gled graciöst ner i vattnet och lät mig svalkas och få saltvatten i ögonen. Eftermiddagen fortsatte i samma lugna mak, lutningen försvann och jag somnade om och sov i minst en och en halv timme.

Jag vaknade till stillastående luft och värme. Här behövdes en insats göras och mot allt bättre vetande vred jag sakta på det av tiden gulnade vredet till 70-tals fläkten i taket. Med ett gnäll började den sakta att snurra och en klar skillnad i luften infann sig, jag njöt. Jag njöt, men efter en kort sekund vrålade kylskåpet igång och fläkten föll in i en symfoni som får de mest krediterade kompositörerna att blekna. ”Symfonin så stark och fin” eller vad var det Loa Falkman sjöng? Denna symfoni var stark men inte fin och med en förhoppning att få ett slut på detta vedervärdig stycke vred jag med en hastig rörelse vredet till vad jag trodde var av, men fläkten fick sig en skjuts som heter duga och ljudnivån steg till den högre nivån på skalan. Lika snabbt fick jag fläkten dock till stopp och i detta läge lär den förbli resten av min vistelse här. 

Fortsättning följer…

Är du nyfiken på Andros? Läs mer här: Andros (länk)

Här kan du läsa mer om vilka inreseregler som gäller i Grekland just nu: Inreseregler (länk)