Naxos- en dag i bergen

Uj! Jag har drabbats av en riktig mansförkylning. Ni vet den där typen som är så kraftig att det vore som att koka sex koppar kaffe med endast två matskedar vatten. Eller så kraftig att vore den en motordrivet fordon så skulle den vara en monstertruck benämnd ”Flesh of doom”. Apropå flesh så festar dessutom moskitosen loss ordentligt på mitt kött. Jag ser ut som en spetälsk. En spetälsk men mansförkylning. Ni kan bara förstå hur tungt det är just nu.

Idag var min tanke att bestiga berget Zas (Zeus) som liksom är kronan på verket här på Naxos men gudarna ville annorlunda och höll mig på asfalterade vägar istället. Kanske kraften finns imorgon som också är den sista chansen för en bergsklättring innan luffen går vidare mot Schinoussa. Å andra sidan så vore det en bedrift i sig att en spetälsk, mansförkyld och efter idag tomatfärgad, kaffestark truck att ta sig upp. Nåja vi får se.

Istället för att utmana mina benmuskler höll jag mig krampaktigt fast i en hyrd mopeds broms- och gasreglage och for med kontrollerad snigelfart upp till ett par bergsbyar. Några av drottningen Naxos små juveler kan man säga. Jag startade med Naxos gamla huvudby Chalki (Halki) som med sitt minimala centrum är en skön, avslappnad miljö med möjlighet till dinerande under grönskande vinrankor. För det är nog just därför man åker upp hit eller för att gå några av vandringslederna som utgår härifrån. Byn är en söt, liten sömnig historia men till skillnad från andra byar så är den mer färggrann med husfasader i pastelliknande färger.

Nästa stopp på min puttrande mopedfärd var marmorbyn Apirantos som fått sitt smeknamn efter de marmorbeklädda gatubeläggningarna. Det är som att vandra i en skimrande marmordröm i grändernas virrvarr men så mycket mer än så är det inte. De tavernor som finns ligger i nedkanten av byn, och visst, Apirantos är också en skön kontrast mot strändernas hålligång.

Dagens sista by där jag för övrigt var på väg att rämna en av yrkesmän perfekt konstruerad mur var Koronos och den by som idag lämnade mest avtryck. Med avtryck menar jag inte mitt stopp i den av yrkesmän perfekt konstruerade muren utan snarare byns uppbyggnad på båda sidor om en bergsskreva. I mitten av sluttningarna möts de båda sidorna med flera tavernor under ett prunkande täcke av vin, vildvin och andra klätterväxter. I de smalaste av gränder ligger ligger privatboenden längs sluttningarna och än en gång kan jag inte låta bli att fascineras över den grekiska byggkonsten.

När jag kom till mitten av byn mötte jag en dam med kort svart, om än flottigt, hår som log det bredaste av leende, svepte med handen upp mot det grönskande taket och rabblade en hel harang på grekiska varav det enda ordet jag förstod var något i stil med ”fotos”. Jag hivade fram kameran och lade av en riktig paparazzisession och hon såg i alla falla riktigt nöjd ut.

Åter vid kusten lade jag min matta lekamen på en solstol under ett parasoll och slumrade till ljudet av havets brus i några timmar. Lite vila skulle nog få fart på denna kropp för en bergsvandring. Omtöcknad tog jag de fem stegen upp till mitt boende och tog en tidig kväll.

Dagen efter krävde sina Alvedon men sedan bar det av upp i bergen. Berget Zas (Zeus) låter inte vänta på sig tänkte jag och valde att vandra upp från källan Arion strax utanför byn Filoti. Skylten vid vandringsledens start vittnade om en tur på en timme och tio minuter. Jag tänkte att jag ger det en timme och 30 minuter i alla fall men efter fler pauser och intagande av omgivningarna var jag uppe på toppen enligt den väderbitna skyltens tid. Vandringen ifrån Arion är bitvis brant men man klarar sig gott med ett par löparskor och en vattenflaska.
Utsikten ifrån toppen är helt klart mödan värd och i sällskap med cirkulerande fiskmåsar (?!) är pausen där uppe en magisk upplevelse. Härifrån ser du stora delar av Kykladerna och förstås också stora delar av Naxos från olika håll. Konstrasten mot strandhäng är stor men det är det som gör solstolen lite extra värd på eftermiddagen.

På vägen ner stannade jag i byn Filoti för en lunch vid en av tavernorna runt torget som delas mitt itu av vägen vidare upp andra bergsbyarna.

Väl nere vid Agia Anna igen tog jag vant mina steg ner till den första solstolen där jag förvånat såg mitt strandlakan ligga kvar på solstolen. När jag slog mig ner tystande hela stranden för en stund, ja till och med havet upphörde att brusa. Alla undrade vem det var som hade paxat en solstol redan från gårdagen men som inte dök upp förrän på eftermiddagen. Efter ett par minuters tystnad börjades det att viskas och pekas innan konversationerna och vattenlekarna fortsatte med några suckanden och menande blickar. Jag skyller på ”Flesh of doom” och slumrade in till ljudet av havet, fnittrande barn och hetsiga grekiska konversationer.

Nu drar jag vidare mot en ny ö, Schinoussa, som jag inte tidigare har besökt. Nya miljöer och möten kommer säkert att få denna mansförkylning att kännas som sommarbris istället.

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Naxos (länk)