Meganisi- en dagstur med el-cykel till stränder och byar

Meganisi är en liten ö som ligger strax öster om Lefkas och som numera står på min lista på platser att återvända till. Den omedelbara känslan jag fick när jag klev i land på Meganisi var vilsamhet, en slags obundenhet och en intuitiv känsla av att här kommer jag att finna mig väl till rätta. Jag kan säga att den omedelbara känslan höll i sig hela dagen.

Under min vecka på Lefkas, med utgångsläge Nidri, valde jag att en dag ta färjan över till Meganisi. Färjan, som till stor del transporterar bilburna, har en övervåning för oss som tar oss dit utan motorfordon med möjlighet att sitta både inne och ute. Båtresan är kort och avfärd sker upp till sju gånger om dagen under högsäsong.

Restid 25 minuter, kostnad 1,70 Euro (2024) enkel resa.

Det är alltid en särskild känsla för mig att kliva av en färja och att gå i land på en ö. Att få komma fram vattenvägen, höja blicken och betrakta omgivningarna, känna dofter, lyssna in ljuden samtidigt som vana resenärer tar fart mot fasta punkter blandat med oss som kliver av och inte riktigt vet i vilken riktning vi ska. Att komma fram till Meganisi var inget undantag.

Färjan ankom det lilla hamnområdet Spilia där bilarna stod på rad längs den smala vägen i väntan på sin tur att köra ombord. Merparten av resenärer och bilar tog till vänster och i riktning mot huvudbyn Spartochori som vakar över hamnen högt uppe på en klippa. För fotgängare finns det en stenlagd trappa genom den pinjeklädda sluttningen hela vägen upp till det lilla samhället.

Jag kollade i förväg upp hur jag på bästa sätt skulle kunna uppleva Meganisi under en dag och jag landade i att hyra en el-cykel. Uthyrningsföretaget hade sina lokaler uppe i huvudbyn så jag satte av mot trappsatsen vars första steg är i direkt anslutning till vägen.

Jag skulle säga att Spartochori ger en känsla åt det kykladiska hållet med sina smala gränder kantade med vita eller ljust färgade stenhus. Jag gillar ju sådant och kände mig nyfiken och vetgirig men landade i att jag istället avslutar bland smågatorna när jag lämnar tillbaka cykeln istället.

Kostnad el-cykel för en heldag: 35 Euro (2024)

Min cykeltur på Meganisi

Jag satte av mot mitt första mål, Ammoglossa Beach, som faktiskt var en av anledningarna till att jag bestämde mig för att ta en dag på Meganisi. Med en el-cykel är det lätt att ta sig fram på de asfalterade vägarna som lika ofta går nerför som uppför. Det tog mig ungefär 15 minuter (med ett par fotostopp) att cykla ner till stranden som ligger på Meganisis östra sida.

Omgivningarna består av lundar med olivträd, dungar med pinjeträd och enstaka hus med trädgårdar innan du kommer ner till kusten. Trafiken var sparsam och underlaget bra.

Ammoglossa Beach är precis en sådan där strand som jag faller för och jag stannade en stund vid den strandbaren för att avnjuta en iskall, ljus öl i värmen. Stranden är inte särskilt stor men är delvis organiserad med solstolar och parasoller och jag kan tänka mig att den snabbt blir full under högsäsong. Trots det så känner jag att åka till Meganisi utan att besöka Ammoglossa Beach vore ett misstag.

Jag fortsatte mitt cykeläventyr till Agios Ioannis Beach som ligger lite längre söderut på östkusten. Stranden är oorganiserad och sista sträckan består av en gropig grusväg i ett litet mer vildvuxet område. Det finns dock tecken på att nybyggare har hittat platsen så jag skulle tro att vägen kommer att bli uppgraderad så småningom. Uppskattar du mer strandyta är det helt klart värt att åka hit. Själv satte jag istället av i riktning mot en annan sida av ön och kurs mot Meganisis andra hamn i byn Vathy på nordkusten.

Dagstemperaturen så här en dag i början av juni var ganska hög och jag kände att det var dags att låta havets svalare temperatur göra sitt. Längs vägen mot Vathy passerar du några vikar med stränder och jag kom att fastna för Ammos Beach med sitt grön-blå vatten med frodig grönska intill.

Strax ovanför stranden finns en kantin som har ett förvånansvärt brett utbud av mat och dryck. Jag fyllde på med energi innan jag mot några Euros betalning landade på en av solsängarna vid vattenbrynet. 

Vi var bara tre sällskap nere vid vattnet och till ljuden av vattnets möte med land, lågmälda samtal och radioskval från kaninen slumrade jag till på den tjocka beigefärgade madrassen. 

Jag slumrade till, vaknade och badade, slumrade till, vaknade och badade till in på eftermiddagen. Fler sällskap började fylla stranden och jag cyklade vidare in mot Vathy.

Vathy har en småbåtshamn som lockar seglare och en hamnpromenad som erbjuder ett urval av tavernor och någon enstaka restaurang med vita dukar. Den kykladiska känslan som Spartochori har finns inte här utan här är det mer tydligt att du befinner dig bland de Joniska öarna.

Vathy är liksom formad som en hästsko där mitten består av en park med lekplats och runt om oasen ligger en till ett par husrader med flera serveringar ut mot gatan. Jag skulle kunna tänka mig att bo här likväl som i Spartochori när jag återbesöker ön.

Här hoppade cykelkedjan av och kilade fast sig mot kedjeskyddet. Jag hade fått ett mobilnummer till ägaren av uthyrningsföretaget som för dagen landat på en taverna i Vathy. På ett par minuter hittade vi varandra och med en läromästares röst förklarade hur jag kunde undvika denna typ av incidenter. Med händer stora som dasslock lyckades att bryta loss kedjan och återföra den till sin rätta plats. 

Som en liten tillrättavisad pojke cyklade jag därefter tillbaka till Spartochori för att lämna tillbaka cykeln.Nu skulle jag äntligen strosa i byn den sista timmen innan dagens sista färja tillbaka till Nidri avgick.

Jag tilltalas av stillsamheten uppe i Spartochori och ser mig själv sitta på en servering en sen kväll och njuta av utsikten ut över havet och inloppet mot hamnen Spilia. Hit vill jag återvända och jag hoppas att det blir inom kort. 

Efter en timmes flanerande tog jag trapporna ner till Spilia där fler och fler börjar samlas inför återresan till Nidri. De flesta av oss passade på att ta en öl vid restaurangen Porto Spili där det även finns en liten strandremsa där några passade på att ta ett bad. Jag hörde en äldre grekisk dam i en ljus velourklänning berätta för en av turisterna om vattenbristen uppe i byn ochhur hon i sin ungdom vandrade ner från Spartochori till havet för att tvätta kläder. Jag lyssnade med stora öron för just sådana där berättelser har ett högt mervärde till mina reseupplevelser.

Fylld av nya reseminnen gick jag ombord, gick högst upp och slog mig ner på en bänk under de blå solskydden fästa i vita stänger. Färjan lade ut och jag betraktade Spartochoris vakande läge sakta försvinna. Hit vill jag återvända och jag hoppas att det blir inom kort.  

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland