Karpathos- en av Greklands vackraste pärlor

Ja, som sagt, dagarna liksom bara tuffar på här på Karpathos och det finns så otroligt mycket att upptäcka. Jag har verkligen kommit att fastna för denna variationsrika ö med sina charterpalats, unika boenden, fina och mjuka sandstränder, klapperstenstränder, karga stup, gröna slätter, små byar, sin historia och det nya som växer fram.

Här om dagen tog jag på mig mina svarta, dammiga vandringsskor och begav mig över berget till andra sidan om Pigadia, till Lakki och de stränder som ligger runt om den lilla byn. Här är vattnet fyllt av smälta Vicks blå och sanden är härligt mjuk även om det finns en viss blandning av klappersten här och där. Det tog mig drygt en timme för mina skosulor att lämna kortvariga fotavtryck på grusvägarna över bergskammen. Väl framme valde jag att vila min lekamen på en av stränderna där även andra svenskar hade valt att låta sina lekamen breda ut sig. Det var ett gäng muntra charterresenärer av kvinnligt kön som i takt med flaskorna Mythos blev allt gladare och sjöng både Kärleken är evig och Hooked on a feeling för oss andra på stranden. Det fanns lite att jobba på när det gäller stämmorna men jag var inte den som var den och kommenterade inte detta utan lät ena tån vicka i takt istället.

Ibland är just en sådan här utflykt allt som behöver ta upp en dag när man befinner sig i Grekland och så blev också fallet. På kvällen lullade jag dock ner till den närmaste tavernan här i Pigadia och var till en början ganska ensam vid de fyrkantiga borden med vita välstrukna dukar. Som en magnet drog jag dock ganska snart till mig det ena svenska sällskapet efter det andra och det dröjde inte länge innan var jag omringad av svenskar i alla dess former av olika solbrända färgtoner. Från ljusrött till riktigt mörk lila. Det verkar, av konversationerna att döma, som om många återvänder till Karpathos år efter år för att jobba på sina olika nyanser.

Vid ett första intryck så tyckte jag nog att Pigadia var en ganska anspråkslös stad men ju längre jag befinner mig här desto mer faller jag för den lilla staden i all sin enkelhet. Det finns ett gott utbud av restauranger, kaféer och barer och hamnpromenaden är ett enda stort sorl, dofter av olika maträtter och klirrande porslin. Arkitekturen lämnar inga större intryck och det är en modern liten grekisk stad som erbjuder det som behövs för en skön semester. Stranden däremot är ingenting jag faller för och igår försökte jag tillbringa tid där men kunde liksom aldrig koppla av. Den är flera kilometer lång och består av både av sand och klappersten. Nedanför hotellkomplexen är stranden organiserad med solstolar och parasoller men man kan också, som jag, gå förbi dessa anrättningar längs med stranden och vila under pinjeträden lite längre bort ifrån Pigadia sett.

Med ny lust att upptäcka en annan del av Karpathos hyrde jag igår en vespa och gav mig ut längs bergsvägarna på ett äventyr i dödsförakt. Det finns en sida hos mig som alltid drar mot stup och underminerade vägkanter, så ock när jag sitter på sadeln av en vespa. Jag fick krampaktigt hålla mig kvar på vägen även om fantasin gång på gång kastade mig ut för det ena stupet efter det andra. Så fort jag försökte beundra den makalösa utsikten styrde vespan medvetet mot livet efter detta. Det var alltså en pärs att ta sig mot målet som i först hand var Apella Beach och som trots flera ångestfyllda upplevelser var all möda värd för det här är en av de vackraste stränder som jag har varit på. Strax ovanför stranden finns en taverna för den som behöver vila sina skakiga ben innan stranden intages men annars finns det både solstolar och parasoller nere vid stranden att vila ut på/under. Apella Beach består till största delen av klappersten och vattnet är otroligt klart och går i grönt och blått. Helt enkelt ett måste när du är på Karpathos.

Efter att ha hämtat nytt mod på stranden gasade jag med båda fötterna i vädret mot nya mål, Spoa, Lefkos och Finiki innan jag på kvällskvisten åter äntrade Pigadia och med världens största leende av att vara vid liv återlämnade vespan till uthyraren. Jag tyckte mig se en viss fundersamhet i hans ögon, att han trodde att det möjligtvis var jokern som stod framför honom och log så brett.

Idag har jag lämnat vansinnesfärden på icke existerande vägrenar bakom mig och istället valde jag sjövägen till den anrika byn Olympos. Olympos är en av Karpathos största sevärdheter och är en by med anor från 700-talet e. Kr. där bland annat den ålderdomliga dialekten doriska fortfarande talas. Olympos ligger dramatiskt på en bergssluttning med ansiktet vänd bort från havet och dess faror. Även om kommersen idag är påtaglig så ska man inte förminska konsten, kulturen och hantverket som lever kvar här.

Jag valde alltså att ta den dagliga tur som anordnas med båt från Pigadia. Det gjorde även ett par chartersällskap med finska och holländska resenärer. Det är något med mig som får folk att ofta tro att jag är ifrån Tyskland och det trodde även 15 finländare och tio holländare ända tills vi kom i land och ett och annat klargjordes. Båten går till den lilla sömniga och opolerade kustbyn Diafini och därifrån bussades vi på serpentinvägen upp till Olympos. Strax innan vi nådde fram till den historiska om mytomspunna byn stannade bussen på en avsats med de ur högtalarna sprakande orden ”Time for photos”. Plötsligt tömdes bussen; ”Ut, ut, uuuut”. Klick, klick, klick, ”In, In, iiiin”. Jag hann knappt reagera innan vi satt på våra platser igen, lite lätt flämtande av upphetsning, och bussturen fortsatte till platån strax utanför Olympos.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Olympos när ni är på Karpathos, oavsett vilket sätt ni tar er dit.

Nu är kvällen kommen och jag ska snart göra mig redo får avfärd mot en ny ö… grannön Kassos (Kasos) imorgon innan jag därifrån börjar beta mig av uppåt mot Aten och hemfärd igen. Håll utkik efter betydligt mer utförlig information om Karpathos på hemsidan senare i sommar.

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Karpathos (länk)