Kalymnos

Att kliva iland i Kalymnos hamnstad Pothia är som att plötsligt befinna sig i karusellens mitt. Bilar, mopeder och olika typer av hemmabyggda fordon far runt i cirklar och mitt i allt står jag lätt böjd under min grå ryggsäcks tyngd. Det snurrar, låter och någon ropar kommandon. Leros lugna, ödmjuka sätt känns långt borta och jag försöker fokusera på taxibilarna i virvelvindens hjärta.

Mina dagar på Kalymnos

Jag blir hänvisade till en silvergrå merzedes där en kvinna i svarta kläder med svepande rörelse visar var ryggsäcken hör hemma. Mannen med samma hårfärg som bilen har en otänd cigarett i mungipan och stänger bagageluckan med en smäll. Jag hoppar in i baksätet och får ducka för hängande kablar som rasat ner från taket. Ja, hela innertaket har rasat ner och bilens nu synliga metallkonstruktion ger en känsla av att jag befinner mig mitt i fabrikens löpande band för montering av inredning.

Nu är ju inte ett innertak av betydelse för en taxiresa och 15 minuter senare står jag lätt öm av den innertakslösa samt fjäderlösa färden utanför mitt boende. Jag ska bo i Massouri på Kalymnos västkust i ett rum med havsutsikt i riktning mot Telendos. Jag fick bo i ett rum med träd- och elkabelsutsikt, visserligen i riktning mot Telendos och visserligen mot ett hav där bakom grenar och ledningar.

Rummet har ingen ljudisolering mot korridoren där receptionen ligger och rent ljudmässigt hade jag lika gärna kunnat ha en brits ute i hallen. Efter att brutalt ha dödat runt 20 mosquitos, trampat ihjäl några svartmyror och fått en hjärtattack av kylskåpets ceremoniella avfyrning när det går ner i viloläge så lägger jag mig på det blågrå överkastet från 1972 och försöker intala mig att det här blir nog bra.

Och det blir bra. Jag har inget emot resandets kontraster när jag öluffar. Om allting alltid är över förväntan kan till slut inget bli över förväntan. Bra kräver lite sämre.

Kalymnos är ett klättermecka och till och med jag som får svindel bara av att tänka ordet bergsklättring kan förstå det. De branta, håliga bergsväggarna liksom lockar till riskfyllda avancemang i vertikalt läge. Längs huvudgatan i Massouri finns flera butiker som ställt in siktet mot klätterentusiasterna som för övrigt är i majoritet bland alla de jag möter längs körbanan. Vältränade, sega kroppar som är vana att hänga på en klippvägg med hjälp av ett par fingrar.

På hotellet jag bor, bor även en italiensk klätterklubb och jag har lyckats blivit inhyst i ett rum mitt emellan dem, på sidorna, över och under. När de kommunicerar så gör de det via min balkong som liksom fungerar som en slags resonanslåda så att alla kan höra och delta i de temperamentsfulla diskussionerna.

Fördelen med Massouri är att hela byn liksom klättrar ner till (eller klättrar upp från?) strandkanten som nås med några trappor om du bor intill huvudgatan. Stranden är i princip full med solstolar och parasoller som är kostnadsfria utan krav på inköp hos de strandbarer som ansvarar för dem. Så här i början av juni är det fullt framåt eftermiddagen så störst chans att ockupera en solstol är att knalla ner på förmiddagen. 

Rakt över sundet ligger Telendos i samma form som gubben Pettsons hatt och det korta avståndet lockar till en simtur över till den lilla ön. Det kan vara klokt i att avstå från den lockelsen och istället ta en av de småbåtar som trafikerar öarna med avgång var 30:e minut till en kostnad av tre Euro (2022).

Det sägs att Kalymnos och Telendos en gång i tiden har suttit ihop och att en stor jordbävning skilde dem åt med en mytomspunnen sjunken stad däremellan. Vad jag vet finns det ingen som i dagsläget kan peka ut staden på botten men visst är tanken lite kittlande?

Jag skulle säga att Massouri är en ganska klassisk liten charterort med en hel del butiker och tavernor, restauranger och barer längs huvudgatan. En gata som framåt kvällen fylls med besökare som söker efter aftonens perfekta matintag. Mitt perfekta matintag i Massouri blev en pasta med räkor nere på strandbaren Super Mario Beach Bar (östra delen av stranden). En anrättning i klass med maten hos Hiona Seafood på östra Kreta, en taverna som verkligen kan leverera god mat.

På den tredje dagen tog jag bussen till Kalymnos huvudby tillika hamnby Pothia till en kostnad av två Euro enkel resa. Ett märkligt virrvarr uppstod vid ombordstigning och en försynt finska blev kommenderad att betala min bussbiljett och jag fick i min tur betala henne.

Att kalla Pothia för by är en underdrift med sina 12 000 invånare och en trafik som får den mest härdade att smyga längs husväggarna. Här bor merparten av Kalymnos invånare och Pothia är faktiskt ögruppens tredje största stad. Här finns allt du kan tänka dig och för en dag tyckte jag det var skönt att byta Massouri mot stadens lärm, virrvarr av gränder och det grekiska vardagsliv som ibland kan vara lite blekt på turistorter.

Hamnpromenaden i Pothia kantas av en rad olika serveringar som oftast har siktet inställt på den inhemska befolkningen och inte på att skapa en turistanpassad upplevelse. I positiv bemärkelse alltså. Jag själv tillbringade de hetaste eftermiddags timmarna under ett parasoll med ett par iskalla öl och betraktade stadens aktiva levnadslopp.

Då jag gillar att irra omkring bland gränder och små gator är bara det en behållning i sig men Pothia bjuder även på flera museer, kyrkor och shopping. När det kommer till stränder är det lite skralt med det men det finns plats för ett dopp om nöden kräver.

Sen eftermiddag och med en öl i varje ben tog jag den lilla bussen tillbaka till Massouri (jag betalade själv) och till informationsutbytet italienarna emellan. Jag bytte om och med några älgkliv gick jag ner till stranden och kastade mig i det svala havet. Där guppade jag omkring en stund och betraktade den fulla stranden och de nyanlända resenärerna som nu har en skön vecka framför sig. Imorgon tar jag båten över till Telendos för en mer stillsam dag innan det är dags att återvända till Aten.

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)