På Iraklia står tiden nästan still. Här händer verkligen ingenting. Det är lite av det jag eftersöker men när jag väl får uppleva ”ingenting” är det svårt att varva ner. Det bor knappt 100 bofasta här och det verkar som om turismen har tvingat sig på Iraklia snarare än att ön vill locka hit turister. En rätt märklig känsla som den superturist jag är. Här kommer jag, villig att spendera mina pengar, men det finns ingen som riktigt vill ha dem. På tavernorna får jag gå in i köken och hämta personalen för att kunna göra rätt för mig. Om inte annat har jag i alla fall fått en god inblick i den grekiska hanteringen av livsmedel. Inget att förfäras över kan jag lova. Jag har dessutom fått beskåda världens största tunna med tzatziki tack vare detta.
Tanten som kom med boendet pratar på och visar sin tand varje gång jag visar mig utanför den greklandsblå dörren som vetter in mot mitt rum. Hon gillar att klappa på mig och hennes fåriga, läderaktiga hand har snart berört varenda centimeter jag har på överkroppen. Idag klappade jag försynt tillbaka på hennes hand. Jag kunde känna alla år av hårt arbete och jag önskar att jag kunde förstå henne och få historier ur hennes liv berättat för mig. Hon berättar ju något varje gång jag visar mig och det enda jag kan göra är att nicka tillbaka.
När jag i eftermiddagshettan kom från stranden stod hon och hennes tand och väntade på verandan. Hon började berätta något, klappade mig på ryggen och föste mig fram till en orange plaststol vid kanten på verandan från vilken man har en härlig utsikten över bergen och havet. ”Frappe?” sa hon mitt i en mening och jag nickade som vanligt och någon minut senare satt jag där i den varma brisen med en iskall kaffe, fötterna på det gamla träräcket och blickade ut mot havet. För en stund stod även min tid stilla, lika stilla som för alla andra på Iraklia.
Stunden avbröts när en grön metallicfärgad Ford Escort for förbi med backluckan öppen och med en liten blond tjej liggande i skuffen. I ena handen höll hon ut sin rosaklädda Barbie genom att hålla henne hårt i håret. Jag vet inte om maffian förekommer här och om det var The God Father himself som på eftermiddagen lärde sin dotter företagets olika arbetssätt. Hon ska väl ändå ta över en dag tänker jag. Bilen försvann ner för backen och ingen mer än jag verkade fundersam över denna episod. Efter en stunds vakuum begav även jag mig ned för den starkt sluttande betongvägen, ner mot hamnen och den restaurang som annonserar att de har wifi.
Att helt koppla bort omvärlden klarar jag ännu inte av och jag fick mig en dos av välbehövlig omvärldsbevakning. Det är ett projekt i sig att gå tillbaka och jag lovar att backen sluttar ännu mer på vägen upp. Här krävs i princip klätterutrustning för att klara livhanken vilket jag förstås inte har. Istället går jag starkt framåtlutad för att hitta balansen och det är nästan så att näsan skrapar mot den ojämna betongen. På något sätt verkar det endast vara jag som har denna problematik och utifrån vad jag har kunnat se och höra så är det bara jag och åsnorna som låter som vi gör när vi tar oss upp för höjden.
Kvällen har jag avnjutit tillsammans med den godaste beef in lemon sauce jag någonsin ätit. Taverna ”Pefkos” ligger halvvägs ner för backen så det var ingen stor kraftansträngning att knalla hem i det kolsvarta mörkret. Väl hemma fanns det mer kött att ta hand om. En ljusbrun femkronestor spindel med mörka små fötter väntade i taket på mig. Jag känner igen en ond blick vid det är laget så den enda lösningen var att begå ett rått mord. Mycket skickligt och smärtfritt genomfördes det med en handduk och en gul trädgårdsstol. Alla eventuella ledtrådar har jag noga städat undan. En vill ju inte bli anklagad för något brott. Med ett litet sämre samvete ska jag nu titta på ett nedladdat avsnitt av Farscape innan jag ska sova och troligtvis drömma om Barbies och kött. Imorgon blir det en liten vandring värmen till trots.
utav ampilio