Iraklia- dagarna flyter på
Huga! Den lilla maffiadottern hyttade med en träpinne åt mig när hon tidigare idag i ilfart for förbi med den gröna Forden. Mitt ute i det karga landskapet utan ett hus i sikte letade hon upp mig för att sätta mig på plats. I alla fall kändes det så. Den här gången låg hon inte bakluckan och övade tortyr utan satt och hånlog i baksätet med rutan nervevad. Pinnen hon använde som tillhygge krävde mer plats än vad baksätet kunde erbjuda. Hon verkar ta sin undervisning på allvar och leta rätt på sina offer oavsett var de befinner sig. Man ska aldrig kunna känna sig säker. Effektivt, mycket effektivt lilla flicka, men jag kan också hytta ska du veta och hade jag haft en Barbie så skulle du darra av rädsla.
Förutom denna omskakande upplevelse vandrade jag i lugnt mak längs den korta leden ”nummer åtta” till Vorini Spilia Beach på Iraklias östra sida. Det var en lättvandrad led som efter en stund övergick från grusväg till en stenig stig över berget och ner längs bergskanten. Ett perfekt tillfälle att putta ner någon på och låta honom försvinna. Huga! Nåja, väl nere på stranden insåg jag att jag inte skulle få vara själv vilket jag på avstånd först trodde. Ett två meter högt soppberg kom att dela de första två timmarna med mig. Som tur var, var det luktfritt och inte speciellt pratglatt så jag fick mig den där magiska stunden för mig själv med endast vågornas kluckande som ljudligt sällskap.
Efter ett par timmar började även andra tvåbenta varelser hitta dit och resans första nudist slog sig ner precis bredvid mig. Hur jag än vände och vred mig, flyttade på handduken, blundade för solen så var nudistens stjärt där och sa tittut. Tittut, tittut, tittut. Det enda sättet att slippa bakdelen var att stoppa ansiktet i boken och låta ögonen fokusera på den svarta texten mot den gräddvita bakgrunden. Boken jag läser är inte en bok som jag borde läsa; det första mordoffret har halshuggits och har istället fått ett litet råtthuvud fastsytt på halsen, det andra mordoffret fick förblöda till döds efter att gärningsmannen skurit av både näsa och öron och det tredje mordoffret… ja, där tog jag paus och pratade med nudistens rumpa istället.
Efter fem timmar sade jag adjö och vandrade tillbaka till Marias Studios som boendet heter. Tanten och hennes tand stod inte på verandan idag och jag har inte fått en enda klapp på hela dagen. Det kändes lite tomt. Istället satte jag mig i stolen under verandans skyddande tak och insåg att jag kände mig behagligt lugn och att det är rätt okej här på Iraklia.
Efter gårdagens fantastiska matupplevelse gick magen och jag tillbaka till taverna ”Pefkos” ikväll igen. Det blir snabbt fullt på restaurangen men jag hann få ett av de kvadratiska borden under det enorma pinjeträdet som sänker skugga på dagen och bär upp belysningen på kvällen. I ena hörnet av restaurangen står en enorm kolgrill tätt mot den blåmålade väggen och ett rostigt rör leder grilloset vidare ner för backen. Ett säkert kort att locka till sig fler matgäster med.
Medan jag väntade på min beställning dök Gudfadern upp och, tro det eller ej, i handen höll han den förbannade Barbien. Han höll henne upp och ner i ena foten och håret rörde sig i takt med hans armrörelser. Att hon fortfarande är bland oss förvånade mig men hon såg högst närvarande ut i sin cerisefärgade tröja och sin korta, gröna kjol. Vad han gjorde med henne inne i köket vet jag inte men han kom lika snabbt ut därifrån som han svingade in henne. Jag återgick snabbt till rätten för kvällen, Pita Pork Souvlaki, och smetade hela ansiktet fullt med tzatziki innan jag betalade och klättrade upp för den sista delen av backen mot Marias Studios. Nu återstår lite läsning ute på verandan innan det är dags att säga god natt och må nu stackars Barbie överleva natten.
