Ikaria- opolerat bedårande
Vi har haft några fantastiska dagar på Ikaria, en ö som är smått opolerad i kanterna men bedårande vacker. Man kan säga att Ikaria är som en otämjd unghäst som både sparkar bakut och vill ha tillgivenhet, är full av liv och som samtidigt är återhållsam. Hon är en ö som inte har kapitulerat för massturismens järnklo utan står stolt, lite i utkanten av allt som skulle kunna skapa en helt annan ö. Det är inte många turister som hittar hit och en av anledningarna kan vara att det helt enkelt inte finns särkilt många färjeturer som angör någon av de två hamnbyarna eller att ö-ledningen inte riktigt satsar på turismen. Ännu.
Vi bodde i den ena av hamnbyarna, Agios Kirikos, på Ikarias sydkust. Här rusar bergssluttningarna rakt ner i havet, vassa och med löfte om att störta om de manipuleras mer. Jag tror faktiskt att vi var de enda turisterna på denna sidan av ön och vi blev med stora ögon granskade av invånarna när vi rörde oss runt torget och i gränderna strax där bakom. Några inkastare eller ens försök till att dra in oss i just deras restaurang förekom inte utan här var det vi som fick locka in oss själva. En rätt befriande känsla efter några dagar i Aten. Och vi lockade in oss rätt rejält kan jag säga och jag tror att vi har ätit eller fikat på precis varenda servering i Agios Kirikos. Att göra just det är verkligen ett sant nöje för så god mat som vi åt där har vi inte ätit på någon Greklandsresa förut.
Maten är fantastiskt god och vi fick oss förklarade att man endast använder lokala råvaror. ”Very clean” som Dimitris förklarade för oss. ”Very clean” sa han och pekade med sitt krokiga finger på de pressade kalkonskivorna till frukost som ingen av oss vågade äta. Dimitris var den något äldre hotellägaren som tänkte att han kunde rodda verksamheten från a till ö, från tidig morgon till sen natt, från bottenvåning till takterrass. Tanken var möjligtvis god men inte särskilt realistisk vid 75 års ålder, med krum rygg, med kritvita ögonbryn som växt ihop med luggen och med tydliga hjärtproblem.
En eftermiddag hittade jag vårt rum med öppen dörr och med städmaterial placerade intill sängkanten i ett övrigt själfritt rum. Efter en halvtimme vaggade ett par vita ögonbryn in och strax där bakom Dimitris. Svettpärlorna rann ner för de synliga delarna av den fåriga pannan. ”Heart problem” flämtade han fram och klappade sig på bröstet. Han hade fått lov att avbryta städningen för att ta trapporna ner till hjärtmedicinen. I det läget kände jag att det inte riktigt var tillfälle att ta upp att badrummet inte var städat sedan ifjol eller att jag höll på bli bragd om livet när jag skulle sätta igång kylskåpet för säsongen. En illvillig blixt slog ut från väggkontakten, lipade, pekade finger, stack till mig och for in i väggen igen. Nåja, kylskåp och hjärtstartare i ett tänkte jag och var beredd med kylskåpsdörren ifall Dimtris skulle behöva ha sig en skjuts. Boendets brister till trots så hade vi en makalös utsikt från en gemensam terrass där vi skålade och skrattade varje kväll. Det gäller att fokusera på det positiva.
På Ikaria stannade vi i fyra dygn och besökte både byn Therma med sina varma källor, Evdilos, den andra hamnbyn och Messakti Beach som ligger på nordkusten. Vägen till den motsatta kusten slingrar sig i sakta mak uppför de branta bergen för att sedan slingra sig ner för branta raviner och till slut mot ett flackare landskap. Jag tror att jag bara bad om mitt liv en gång under bilfärden som tar sin stund men är helt klart värd både sin tid och sina bönestunder. Landskapet på nordsidan är dramatiskt vackert och är svårslaget bland de övriga öarna i arkipelagen.
På vägen tillbaka mot Agios Kirikos gjorde vi en avstickare upp på berget och till klostret Theoskepasti. Det är tur att jag bara är tre äpplen hög så att jag kunde ta mig in genom den hobbitlilla dörren och kasta ett öga på helgedomen. Platsen för världens kanske minsta kloster är otroligt rofylld och det enda som hörs är vindens sus i de omgivande träden. Och en turists trängade behov som skvalde i buskarna en bit ifrån då förstås.
Utan trängande behov åkte vi samma karusellväg tillbaka till Agios Kirikos och till gamla Dimitris som bedyrade att det inte var ovanligt att invånarna på Ikaria blev 115 år tack vare ”Very clean”. För att bevisa detta tog han fram en gammal, av ålder mjölkvit, plastflaska ur kylen fylld med en brun vätska. ”Try this”. Hans små grå ögon lyste under ögonbrynslockarna. Jag tog plikttroget en klunk och visste inte om det var rengöringsmedel eller något som var lika gammalt som Dimitris själv som jag drack. ”Very clean”. Hans mantra gick på repeat. ”Only grape and sun. Very clean”. För en stund upphörde världen att existera och smaklökarna tog en intergalaktisk resa för att kanske aldrig återvända. Jag log tillbaka med ena mungipan hängande ner till golvet och backade hela vägen upp för trapporna till våning tre. Man får väl hoppas att det renade systemet åtminstone.
Våra dygn på Ikaria passerade snabbt, var rofyllda och fyllda med god, prisvärd mat, vacker natur och fina stränder. Som portiern i Aten sa: very relaxed island, very relaxed.
Lär mer: mittgrekland.se´s information om Ikaria (länk)
