Halkidiki

Athos

Athos eller Mount Athos är den halvö som ligger längst österut, cirka tolv mil ifrån Thessaloniki. Athos är ett självstyre under den grekiska staten med ytterst begränsad tillgänglighet och egentligen ingen turistdestination.

På Athos finns runt 20 stycken kloster med nästan 2000 munkar. Under dess storhetstid fanns här dubbelt så många kloster med cirka 40 000 munkar. Den politiske ledaren på Athos väljs av den grekiska staten medan övriga ledamöter i administrationen väljs av munkarna.

Munkarna som lever här idag följer den gamla julianska kalendern och den bysantinska tidräkningen (förutom munkarna i klostret Iviron som räknar timmar baserat på soluppgången). När solen går ner stängs alla kloster för att sedan öppna igen när solen går upp.

För att kunna resa in i Athos behöver du följande dokument:
– ett referensbrev från svenska ambassaden i Aten eller konsulatet i Thessaloniki
– ett skriftligt tillstånd från det grekiska utrikesministeriet eller ett särskilt dokument från administrationen i Thessaloniki

För ytterligare information, ring +30 23102- 52578.

Klostren på den västra kusten kan du nå genom att först resa till Ouranoupolis för att sedan ta båten till hamnen i Daphni. Båtresan tar cirka en timme.

Vill du besöka klostren på den östra sidan måste du först åka till Lersissos eller Nea Roda och där ta båten till klostret Ivirons hamn.

Athos tar bara emot ett visst antal utländska turister per dag och tänk på att vara anständigt klädd och visa respekt för religionen. Väl inne i staten Athos är boendet på klostren avgiftsfritt men en rad regler måste följas. Filmning är förbjudet, likaså att äta kött, röka på offentliga plaster, sjunga eller dansa eller ta med sig historiska föremål därifrån. Det är viktigt att kolla upp vad som gäller för det kloster du vill åka till då det till exempel kan vara så att det bara är män som får besöka klostret eller att det finns avgifter som ska betalas eller speciella koder som måste erhållas.

Trots att alla regler och krav är ett besök på Athos något som du troligen aldrig har upplevt tidigare och ger ett starkt minne för livet.

För mer information, se http://www.inathos.gr/

Kassandra

Kassandra är den halvön som lockar flest turister med många hotell i turistorterna, gott om utbud av restauranger, uteställen och med flera organiserade stränder. Kassandra ligger längst västerut och närmast Thessaloniki av de tre halvöarna.

Afitos

Afitos är en traditionell liten grekiska stad som ligger på sluttningen vid Toroneos Bay. Afitos kallas ibland för Halkidikis balkong tack vare den fantastiska utsikten över bukten.

Afitos grundades i början av 1800-talet och har mycket av sin gamla arkitektur och kullerstensgränder kvar. Vid det stora torget ligger Afitos största sevärdhet, kyrkan Agios Demetrius från 1858 och är Halkidikis enda välvda basilika. Stranden nedanför staden har fin, vit sand och vattnet är klart och turkost. Solstolar och parasoller finns att hyra.

Kalithea

Kalithea är en stad som främst lockar festsugna yngre resenärer. Staden har gott om barer, restauranger, klubbar och andra uteställen. Det finns även gott om butiker i Kalithea som säljer allt ifrån souvenirer till kläder och smycken. Vid Kalithea finns även flera sevärdheter som ruinerna av Zeus tempel och Dionysos tempel samt kapellet Agios Panteleimon från 1865.

Kalithea har en fin, vit sandstrand med alldeles turkost och klart vatten. Stranden är organiserad med solstolar och parasoller att hyra samt en rad barer och tavernor intill stranden att inmundiga på.
Kalithea är en bra ort att göra dagsturer ifrån.

Polichrono

Polichrono är en liten turistort alldeles intill havet med en sju kilometer lång fin sandstrand. Stranden är organiserad och det finns gott om solstolar och parasoller att hyra, restauranger, barer och kaféer att äta och dricka på samt en rad olika vattensporter att prova på.
Byn har ett par gamla kyrkor, Agioa Athanissos från 1912 och en äldre från 1863, som kan vara intressanta att besöka. Det finns även en gammal utomhusolivpress om du är nyfiken på hur man pressade olivolja förr.

Sani

Sani är en typisk turistort med fina hotell längs med kustlinjen och med privata hus längre in mot land. Vid Sani går en udde ut i havet där ruinerna av ett åtta meter högt bysantinskt torn, Stavronikitas, står som en gång i tiden tillhörde klostret Stavronikita och vars syfte var att vakta klostret från ovälkomna gäster.

Sani Marina är en marina som lockar yachter och lyxiga segelbåtar. Om du inte besitter en sådan så är det i alla fall ett trevligt att ströva omkring i marinen och titta på båtarna.

Varje år hålls Sanifestivalen i juli-augusti, en slags musik- och kulturfestival, som lockar många besökare. Tanken med festivalen är bland annat att föra samman turister med ortsbefolkningen med hjälp av kultur.
Sani har en fin, smal sandstrand som delvis är organiserad med solstolar och parasoller.

Sithonia

Sithonia är det mittersta ”fingret” som går ut i det Nordöstra egeiska havet. Sithonia är lite frodigare än sina grannar och har snäppet finare stränder och lockar många naturälskare. Här finns också betydligt fler campingplatser för de som uppskattar denna form av boende. Campingplatserna har ofta fantastiska lägen med utsikt ut över det turkosa havet.

Längs med Sithonias kust ligger flertalet små fiskesamhällen och stränder som du kan ha helt för sig själv. För den som hellre tar in på stora hotellkomplex finns även detta på Sithonia och för den som gärna golfar finns en 18-hålsbana på halvön.

Agios Nikolaos

Agios Nikolaos ligger knappa tolv mil ifrån Thessaloniki i början av Sithonia halvön. Orten ligger ungefär 2,5 kilometer inåt land men ute vid kusten finns flera fina stränder och bukter med klart vatten och vit sand. I själva Agios Nikolaos ligger traditionella 1800-tals hus med tidstypisk arkitektur. Mitt i samhället ligger ett torg med en liten fontän där invånarna samlas framåt kvällen. Runt torget finns en rad kaféer och tavernorna att njuta på. En perfekt samlingsplats för att äta och dricka gott, må bra och beskåda livet på orten. Agios Nikolaos är känt för sitt vin, sin lokala ouzo, honung och olivolja.

Vourvourou

Vourvourou på Sithonias östkust, cirka 12 mil från Thessaloniki, är en liten turistort med hotell och uthyrningsrum blandat med privata hus. I havet utanför Vourvourou ligger nio små öar och till den största av dem, Diaporos, går det båtturer till en av Halkidikis finaste stränder. Havet vid Vourvourou lockar många dykare då ett unikt korallrev finns här.

Nikiti

Från Thessaloniki är det knappt tio mil till Nikiti. När du kommer till korsningen på huvudgatan kan du antingen ta till vänster till den gamla delen av Nikiti eller ta ner till höger mot stranden. I den äldre delen av Nikiti ligger gamla vackra hus ifrån 1830-talet, ett litet pittoreskt torg, ett par tavernor och ett par pensionat. Nere vid havet ligger istället en rad tavernor, barer, kaféer och rumsuthyrning. Stranden är uppdelad i mindre bukter och har mjuk, gyllene sand. Delar av stranden är organiserad med solstolar och parasoller att hyra.

Sista söndagen i juli genomförs en simtävling på orten som lockar simmare från hela världen. Starten är vid Kallithea på halvön Kassandra och målgången är vid Nikiti på Sithonia. På eftermiddagen när de flesta simmare kommit i land hålls en stor fest på orten.

Sarti

Sarti byggdes upp av flyktingar från Mindre Asien på 1920-talet men har rötter ända tillbaka till 1300-talet då området tillhörde klostret Xeropotamou på Athos. Sarti är idag en klassisk turistort med hotell, affärer, barer, restauranger och souvenirbutiker. Det finns flera fina sandstränder runt Sarti med kristallklart, turkost vatten. Ungefär 500 meter utanför Sarti ligger klostret Xenofontos ifrån senare delen av 1800-talet som kan vara värt ett besök.

Toroni

Toroni på Sithonias östkust, cirka 14 mil från Thessaloniki, har rötter ända tillbaka till 400- talet då Agios Athanassiostemplet byggdes på platsen. Templet förstördes redan nästa århundrade men ett nytt byggdes ovanpå det gamla som sedermera också förstördes. Idag finns bland annat viss mosaik bevarad.

Toroni har en fin sandstrand på hela två kilometer med turkosblått vatten. Stranden är delvis organiserad med solstolar och parasoller att hyra.

Nea Propontida

Kommunen Nea Propontida ligger strax ovanför det första fingret, Kassandra. Den grekiska närvaron här går att härröra ända tillbaka till 700-talet f Kr när den första vågen av grekiska kolonisatörer kom till området. Landsdelen har sedan dess tagit emot kulturer från Mindre Asien och andra delar av Grekland och skapat en karaktär full av mångfald.

Nea Moudania

Nea Moudania, huvudorten i Nea Propontida, är för mig en karaktäristisk, modern, grekisk ort där cirka 10 000 invånare har sin vardagliga tillvaro. Den stenlagda hamnpromenaden bjuder på barer, tavernor och restauranger till största delen med sittplatser utomhus under enorma parasoller. Om du gillar fisk- och skaldjur är det här en ort att njuta av havets läckerheter vid. Ofta är det gryningsfiskarnas dagsfångst som sedan serveras på stadens tavernor och restauranger.

Strax västerut i Nea Moudania sträcker stranden ut sig med strandbarer och solstolar likväl med möjlighet att breda ut sin egen handduk. Ovanför stranden löper en promenad som ger enkel access till stranden och det ryms även en ramp ner i havet för personer med funktionsvariationer.

Jag har allt mer börjat trivas som allra bäst i samhällen där inte turismen har polerat bort det genomgående, grekiska vardagslivet. Som här i Nea Moudania. Nea Moudania byggdes upp på 1920-talet av flyktingar från Anatolia och hennes arkitektur är också tidstypisk för den perioden. Den stora (i dubbel bemärkelse) sevärdheten i Nea Moudania är den enorma kyrkan Agios Georgios som ligger på stadens högsta punkt. Den är lätt att hitta då kyrkan i sin önskan att nå höjd reser sig över alla andra byggnader i staden.

Agios Georgios, Nea Moudania. (Foto: Markus Olsson)

Vinhuset Konstantara

Mitt bland gröna olivlundar och långa rader av frodiga vinrankor ligger vingården Konstantara vid byn Agia Triada intill Polygros sluttningar. Egendomen består av 250 hektar mark 430 meter över havet. Druvorna odlas i en blandad sand- och lerjord utifrån en ekologisk filosofi där de även använder minimal bevattning i ambitionen att hålla nere vattenförbrukningen.

Konstantara producerar vita såväl som röda viner samt ett rosévin. De vita vinerna är Muscat of Alexandria, Sauvignon Blanc, Malagouzia, Viognier och Assyrtiko och de röda vinerna är Merlot och Cabernet Sauvignon, Agiorgitiko och Syrah.

Vinerna vi fick smaka var friska, unga och lätta där rosévinet Konstantara Rosé blev min självklara favorit. Konstantara Rosé har smaker av röda frukter som jordgubbar, blåbär, surkörsbär samt körsbär och kompletteras av ett knappt märkbart inslag av karamell.

Läs mer: Konstantara Wines (länk)

Vinbladsodlingen Mariannas Vineleaves

Vidare in bland böljande fält av välmående vinrankor ligger den ekologiska vinbladsodlingen Mariannas Vineleaves. Mariannas Vineleaves startade sin verksamhet på 1980-talet när Marianna Kazakis började packa vinblad utifrån den pastöriseringsmetod som hennes mormor en gång hade lärt henne. Det var ett sätt att bevara bladens fräschör under den kommande vintern. Jag menar, vem kan leva utan dolmades en hel vinter?

Ganska snabbt spred sig ryktet om de delikata vinbladen och från att ha producerat 500 burkar med vinblad 1989 producerar de idag mer än 75 000 burkar. Numera producerar Mariannas Vineleaves totalt tolv olika produkter varav en är deras egen brandy, Abelon.

Bakgrunden till Marianna Vineleavs är att Grekland tidigare var en stor producent av så kallad bordsdruvor, vindruvor som vi äter precis så som de är, men inbördeskriget i före detta Jugoslavien gjorde att grekiska druvproducenter började tappa marknad. Som en konsekvens av överutbudet av druvor i Grekland beslutade många vinodlare i norra Grekland att överge sina vingårdar eller att istället övergå till produktion av vin.

Och det är just vid den här tidpunkten som Marianna och hennes man bestämde sig för att förnya sig. Vingårdarna i Halkidiki omvandlades till Sultanas, eftersom samma vinranka som producerar de bästa russinen också ger de bästa vinbladen.

En av Marianna Vineleaves vida omtalade produkter är deras dolmades. På ett spetsduksbeklätt träbord fick vi en uppvisning i hur man gör dessa små läckerheter. Varje region, ja kanske varje familj, har sitt eget recept och varierar innehållet med kryddor och andra smakförstärkare. Med denna nyvunna kunskap kanske jag själv ska prova på att göra dolmades en dag. Vinrankorna, om än inte i närheten av Mariannas, växer utanför mitt köksfönster och lockar till köksliga experiment.

Läs mer: Marianna Wineleaves (länk)

Lavendelolja

Varför ha ett namn på sitt företag när alla ändå vet vem du är? Så är det med den lavendeloljeproducent vi fick träffa på vår rundtur i regionen. Mitt ute i ingenstans körde vi av vägen och ner till ett område fullt med vita säckar av skördad lavendel. I en öppen byggnad med korrugerade plåtväggar puttrade det som sedermera blir lavendelolja i stora plåtkärl med rör som korsade utrymmet härs och tvärs. Doften av lavendel var koncentrerad och ytterst påtaglig i julivärmen i arbetet med att få årets skörd omvandlad till ren olja.

Lavendelolja kan användas både i aromaterapi (lugnande effekt) likväl som till hudvård. Vad jag ska använda min lilla flaska till har jag inte bestämt mig för ännu men nog kan jag till och från behöva lite mer ro i tillvaron.

Dimitras biforskningsinstitut

Grekland producerar riktigt bra honung och med det kommer förstås en viktig forskning för att minska påfrestningen på våra bin och för att förhindra bidöd. Och ja, det är skillnad på honung och honung. Efter en honungsprovning av tio olika sorter blev det särskilt tydligt, från mörka, lite kristalliserade till ljusa och lena honungssorter. Några med en tydlig karaktär av omgivningens flora, andra med en mer svag prägel.

Forskningsinstitutet har etablerats i Halkidiki eftersom området har flest professionella biodlare i hela Grekland samt att området har den största honungsproduktionen (nästan 60 % av den totala produktionen) i Grekland.

Lokalerna forskningen sker i är som hämtade direkt ur 1950-talet och ansvarig Fani Hatjina vallade oss genom de kala korridorerna och de olika laboratorierna. Vi fick ta del av allt från hur bina arbetar till hur honungen utvinns ur vaxkakor.

Institutets fokusområden är bland annat att bekämpa sjukdomar, förädling och förbättring av genetiskt material samt att forska om föroreningars effekter på biets fysiologi och biologi.

Kalandaridis: Fetaost/ hårdost

Karaktäristiskt för regionen är att de små livsmedelsindustrierna ligger ute i de miljöer där råvarorna odlas och framställs. Mejeriproducenten Kalandaridis är inget undantag med sin lilla fabrik utanför byn Simantra.

När vi mötte självaste Athanasios Kalandaridis gjorde vi det vid ingången till fabriken där han hade dukat upp ett bord med sina ostar och olivolja. Intill det vita plastbordet stod en stor kyl och brummade, fylld med fetaost och andra hårdostar de tillverkar här.

Med blå tossor över skorna gick vi på rad i de smala fabrikskorridorerna, fick tillverkningen förklarad för oss och avslutade med att titta in där de packar den färdiga fetaosten.

Det var Stephanos Kalandaridis, en ättling till en flyktingfamilj från Mindre Asien, som bestämde sig för att ge sig i kast med osttillverkning 1950. Han startade företaget just här, i byn Simantra, eftersom regionen är känd för sin fina mjölkkvalitet. I början ägnade Kalandaridis sin produktion åt enbart fetaost men har nu breddat den till att även omfatta ostar som hårdosten Kefalotyri, soltorkade osten Mizithra, getost, hårdosten Kaseri och färskosten Anthotyros.

Läs mer: Kalandaridis (länk)

Oliver/ olivolja

Halkidikis landskap består till stor del av mäktiga olivlundar och här produceras olivolja och oliver i mängder. Det är något särskilt med att vandra bland olivträden, höra någon bearbeta träden i fjärran och lyssna till vindens sus i bladverken. Kanske beror det på att det finns olivträd som är över 1500 år gamla och skapar en känsla av historia som inte riktigt går att ta på.

Oliver från Halkidiki är i regel stora, köttiga och smöriga med en lite syrlig smak. När det kommer till gröna oliver är de helt klart mina favoriter och de är inte särskilt svåra att få tag på i vanliga livsmedelsbutiker här i Sverige.

Vi besökte olivgrossisten Kalamida Co där vi fick smaka oliver tillredda på olika sätt: oliver med piri piri, oliver med mandlar och naturliga Throubes-oliver från ön Thassos. Throubes-oliver har en lite bitter smak och blir skrynkliga men är inte mindre goda för det.

Det finns en hel vetenskap bakom olivoljeprovning där själva provningen sker i slutna bås med olivoljan i färgat glas för att inte avslöja dess kulör. Jag personligen satt inte i ett slutet bås vid vår provning utan på en livlig restaurang intill havet där jag fick möjlighet att prova olika olivoljor från olika regioner i Grekland. Några olivoljor nästan brände i halsen medan andra var mer lena i smaken. Det är verkligen skillnad på olivoljor vilket blir tydligt ju fler jag får prova.

På senare år har forskningen visat att extra virgin olive oil har positiva effekter på individer med lätta kognitiva nedsättningar (alzheimers) och idag säljs till exempel produkten Micoil på apotek i Grekland. Extra virgin olivolja är gjord av rena, kallpressade oliver och är den minst bearbetade formen av olivolja. Tack vare detta behåller olivoljan sina naturliga antioxidanter och vitaminer, som annars ofta går förlorade under bearbetningen.

(Viss fakta har presenterats med hjälp av Eftaxias Charlampos, Extra Virgin Olive Oil Taster)

Traditionella efterrätter och fruktbaseraderätter från Portaria & Simantra kvinnoföreningar

Ett annat livfullt möte i Halkidiki var mötet med kvinnoföreningarna från Portaria och Simantra, en grupp kvinnor som bakar och tillagar traditionella bakverk och konfityr till försäljning. Jag har nog aldrig sett en sådan stor kakbuffé där många av bakverken baserades på de stora aprikoser som odlas i området. Annat som serverades i den energiska miljön var bröd fyllt med fetaost, spenatpajer och en slags pizzabulle. Sött behöver ibland brytas med salt.

Om du är nyfiken på att prova sedvanliga bakverk från området och samtidigt stödja kooperativet så sök upp deras lokaler i byn Portaria.