Ett grekiskt matklimax

Ju närmare min egen avresa jag kommer desto mer går tankarna till Grekland och tidigare upplevelser. Idag har mina tankar lagt ett ovanligt stort fokus på upplevda smaker. Speciellt när det halvtomma kylskåpet hånler varje gång jag öppnar dess vita, blanka dörr. Mitt kylskåp har begåvats med ett slags tal och det liksom jamar fram ett konstant missnöje. Jag svär att den till och med lyckades jama fram något som liknade ordet Mythos när jag sugen letade efter något som kan tänkas minna om Grekland. Den som söker finner brukar det ju heta men idag resulterade inte sökande i något funnet. Kvar stod jag i kylens svala utandning och stirrade på en torr ostbit och kom att tänka på en av mina bästa matupplevelser i Grekland.

Nej, det är inte en grekisk sallad med solmogna, söta tomater eller en stifado som tillagats i timtal i stora grytor med skadad emalj. Ej heller är det en saftig gyros inbäddad i mjukt varmt bröd, täckt av tzatziki, lök och tomater. Nej, det är faktiskt en pizza. En pizza så god att de grekiska farbrödernas hemmabyggda motorfordon stannade upp för en stund. Jag lovar. Det är inte ofta jag frångår det grekiska köket på mina resor men denna dag lockade det vänliga leendet hos kyparen till otrohet. Och oj, vad jag njöt. Jag njöt i långa och många minuter vid det grönmålade bordet i skuggan av pergolans överliggare. Fyra olika ostar, rökt skinka, tomater och frasig, tunn botten smekte min strupe som den vänaste hand. Heureka! Den godaste pizzan är funnen! I Grekland. På Sifnos. I Kamares.

Jag blir inte förvånad om farbröderna fortfarande talar om det än idag; dagen då åkdonen stannade i den smälta ostens anda. Det jag vill ha sagt är att det till och från kan vara värt att prova grekiska kockars fingerfärdighet även när det gäller något så oortodoxt som pizza. I alla en gång på resan. Kanske.