En dagstur till Delfi
Vår guide på turen till Delfi har en ytlig andning, en väldigt ytlig andning, och jag har svårt att tro att syret når längre ner än till halsgropen mellan huvudets stagningsmuskler. Dessutom delger hon informationen på både ut- och inandning som om att all kunskap hon besitter måste hinna ut innan vi tio timmar senare, övermatade på detaljer, ska kliva av bussen i Aten igen.
Klockan 08.30
Vi möts upp vid stringenta Hotel Amalia intill Syntagmatorget tillsammans med solhattsskyddade pensionärer och sorglösa ungdomar. Vi prickas av och det säkerställs vilka som har bokat gemensam lunch. Researrangörens rutinerade representant styr med humor och övertygelse och en känsla av ”Min stora feta grekiska semester” lägger sig som ett omhuldande glädjetäcke kring oss. Vi ler och skrattar lätt. Någon greppar bussens mick och andas snabbt och ytligt. Vår guide presenterar sig medan bussen i ett ryck kastar sig ut i Atentrafiken. Kvar utanför hotellet står den djupandande researrangörens representant och vinkar.
Vi kör ett varv runt Zeus tempel innan busschauffören tar oss genom smågatorna ut ur fyra-miljoner-staden, ut mot bergen och mot oraklet i Delfi. Miljontals ord andas in och ut och vi får lära oss om hur Aten vattenförsörjs, slaget vid Marathon där grekerna besegrade perserna och där budbäraren Thersippos därmed sprang historiens första maratonlopp för att meddela Aten segern. Han dog tyvärr på kuppen och jag tänker att det nog är bäst att jag låter bli liknande aktiviteter i framtiden.
Klockan. 10.45
Vi stannar vid en bensinstation/ souvenirbutik/ kafé/ offentliga toaletter. Det gör även fyra andra bussar. En amerikansk solhattsskyddade tant med blå blus nyper mig i armen och säger att hon minst behöver ha en tredubbel espresso. Vi köper oss en kaffe och världens sötast bakverk som håller oss alerta resten av resan upp till Delfi. Myten om Delfi och dess plats inhaleras upprepande i micken. Zeus släppte två örnar, en i öst och en i väst, och där de två rovfåglarna möttes ansågs sedan vara universums mittpunkt. Mötesplatsen för rovfåglarna var alltså vid området för Delfi och Zeus släppte ner en sten, Omphalos, för att markera mittpunkten som landade på själva positionen där Delfi sedan byggdes upp.
Klockan 12.00
Vi blir avsläppta vid ingången till den arkeologiska platsen efter en färd genom magiska landskap omfattande av grönklädda bergsluttningar och olivträdstäta dalar. Av beundran börjar även jag att andas ytligt och tala till mitt resesällskap på inandningen. Grekland är så vackert! Vår guide kan inte nog bedyra hur viktigt det är att vi är tillbaka vid ingången klockan 13.30. Hon vill inte lämna kvar någon. Hon återupprepar klockslaget så många gånger att jag till slut inte vet när jag ska vara tillbaka. De flesta i gruppen följer guiden och hennes lilafärgade paraply genom Delfis magiska kvarlämningar medan jag ger mig iväg på egen hand. Ett lätt regn kyler ner mig när jag flåsar i stigningarna upp mot stadion. Platsen är otroligt vacker och värd sin resa och alla andningarna hit. Jag skulle inte vilja missa detta för allt i världen.
Klockan 13.30
Vi samlas vid ingången för att gemensamt besöka det intilliggande museet. Ja, eller de flesta av oss för några verkar ha försvunnit i sin iver att hinna insupa atmosfären. Ju fler minuter efter klockan 13.30 tiden visar desto gällare blir guidens röst när hon ropar Chat Tours! Chat Tours!! Chat Tours!!! Med fem minuters försening joggar vi till det intilliggande museet. Guiden bedyrar gång på gång att hon inte vill lämna någon kvar. Alla ska med. Min matklocka ringde för två timmar sedan och jag få allt svårare att koncentrera mig på det intressanta och museet blir mest ett töcken av en rad statyer. Mitt fokus ligger på museets lilla kafé och en påse chips. Det är fortfarande oklart när den bokade lunchen ska intas och jag matar mig själv med chips, efter chips, efter chips.
Klockan 14.30
Nu skulle gruppen ha samlats utanför museets utgång. Det har jag fått veta ett 20-tal gånger. Och att ingen ska bli kvarlämnad. Men stora delar av gruppen är som försvunnen. Jag kommer att språka med indier och amerikaner som liksom jag hade uppfattat att tiden var helig och att det här var platsen för återsamling. För en stund glömmer jag min vargahunger och inser att det trevliga med gruppresor är människorna man möter. Vi pratar om upplevelser, ekonomi och framtida planer. Jag hälsar på vänner, äkta hälfter och barn. Vi enar oss kring otydligheten, eller kanske övertydligheten, i tid och samlingsplats och när vi egentligen ska få äta lunch. Tio minuter efter schemat kommer till slut vår guide med resten av gruppen och vi får nu veta att det är lunchdags i byn Delfi.
Klockan 14.50
Det var tolv tappra själar som hade bokat gemensam lunch och vi blir skjutsade till ett panoramahotell där vi bjuds på trerätters av förvånansvärt hög kvalitet. Till bordet har vi en ytterst pratsam amerikanska, för övrigt samma kvinna som nöp mig i armen, och det finns nog ingenting jag inte vet om henne numera. En mycket trevlig bekantskap som jag kommer att minnas länge.
Klockan 15.30
Nu måste vi åka och hämta resten av gruppen som har lunchat på egen hand för nu gäller det att hålla tiden om vi ska hinna med ett fotostopp i den vackra bergsbyn och vinterorten Arachova. Vi blir avsläppta framför en souvenirshop och ägarens stora vitbeklädda armar hindrar oss från att ta en annan väg än rakt in i butiken. Jag tar ett snabbt varv runt borden med olika textiler i varierande färger och rusar sedan igenom byn och viker av in i den ena gränden efter den andra. Jag känner starkt att jag vill återvända hit. Byn är otroligt vacker nu på sommaren och jag kan vara tänka mig hur den strålar på vintern.
Klockan 16.10
Bussens dörr glider igen och guidens djupa andning manar oss till en skön återresa till Aten. Nu ska vi passa på att vila och jag tänker att det är precis det hon själv nu även gör då hon har börjat andas i enlighet med lungornas fulla kapacitet. Alla är med. För att säkerställa detta räknar hon in oss tre gånger medan bussen kränger nerför serpentinvägarna.
Klockan 18.30
Vi blir avsläppta nära vårt hotell och ger guiden och chauffören en slant för sitt engagemang. Det är kutym och känns helt okej efter tio timmars flyktigt flämtande.
Jag är verkligen nöjd att jag tog mig till Delfi. Jag och mitt resesällskap konstaterar att vi nog inte hade velat tagit oss dit för egen maskin längs de smala bergsvägarna och känner oss nöjda med gruppresan och de bekantskaper som för en stund skapades.
Det finns en rad aktörer som ordnar bussresor från Aten till Delfi (med eller utan lunch och med olika stopp längs vägen). Gör en googling eller fråga på hotellet där du bor. Var bara noga med att läsa det finstilta, dvs om det räcker med en elektronisk voucher eller om de kräver en printad sådan. Du vill inte bli stående kvar i Aten med mobilen i handen medan de andra tar ett varv runt Zeus tempel och far ut ur Atens intensitet.
Nyfiken på Aten? Läs mer här: Weekend i Aten (länk)
