Egina- de första dagarna
Egina- de första dagarna
- Detaljer
- Kategori: Allmänt
- Skapad söndag, 18 maj 2014 18:35
- Träffar: 40692
Afeatemplet, Egina. (Foto: Markus Olsson)
Lite för tidigt lämnade vi Aten denna gång. En stad som jag från början hade lite svårt för men som ger mer och mer för varje resa som jag strosar i stadens gränder och denna gång hade jag gärna strosat ett par dagar till. Istället tog vi tunnelbanans gröna linje ner till Pireus för att ta färjan över til Egina (Aegina), atenbornas semesterparadis. Färden över till Egina tar dryga timmen med slöfärjan och ungefär halva tiden med snabbåtarna. Vi valde den mer slöa varianten av färdmedel och njöt av solen uppe på däck. Vi var inte många själar som hade tänkt sig en weekend på ön som ger Greklands bästa pistagenötter. Igår satt vi som två gnagare och åt nöt efter nöt efter nöt efter nöt. Det var som om att vi samlade på oss ett förråd inför vintern som i den grekiska försommarvärmen kändes otroligt långt borta. Pistagenötterna tillsammans med ett glas kallt vitt vin intog vi här på Blue Dolphins snackbar serverat av den blyga unga grekiska kvinnan som bemannar baren på kvällarna. Vi satt länge vid de blå caféborden medan kvällssolen färgade den vita väggen i svagt orange och åt nöt efter nöt efter nöt efter nöt.
När vi ankom till Egina hämtade Jan-Olof upp oss i hamnen med sin fyrhjulsdrivna silverfärgade Mitsubishi. Han äger Blue Dolphin och ger ett klassiskt grekiskt boende klassisk svensk ordning, en oslagbar kombination måste jag säga. Jag har nog aldrig varit så trygg innan jag har satt en nyckel i en grekisk dörr. I detta gudabenådade land är ju annars oordning och ovisshet en del av känslorna för en blek skandinav. Jan-Olof kan jätte mycket om ön och området som vi bor i, Vagia, och imorgon får vi nog en privat sightseeing från det silverfärgade fordonet.
Agia Marina, Egina. (Foto: Markus Olsson)
Dagarna har vi ägnat åt vandringar som på omvägar har fört oss till Afeas tempel, byn Agia Marina, byn Souvla och den övergivna byn Palia Chora. Kvällarna har vi ägnat åt mat, dryck och samtal. Igår kväll gick vi ner till stranden här i Vagia och till en taverna med levande meny. Det är en kort promenad ner för backen på en trasig cementväg och förbi arga fastkedjade hundar som alla heter Cujo. Vägen övergår till sandstrand nere vid havets möte med land och just denna kväll hade ett tiotal getter och en kärlekskrank åsna valt att ha sitt lördagsmys vid gräsplätten som ligger strax innan den lilla hemmasnickrade bron över vattenansamlingen. Denna charmiga skara kreatur poserade medvetet för det perfekta fotografiet och jag dansade fram för att få det ultimata perspektivet. Jag gick rakt in i fällan kan man säga. På en given signal från en brunfärgad get gav sig den kärlekssugna åsnan av i galopp mot en blond, för fotot, hukad turist. Uppenbarligen i en ställning som tilltalar en åsna. Min vän såg något som jag inte såg och glad i hågen tänkte jag att det här blir en riktigt bra bild medan kompisen med allt högre röst försökte påkalla min uppmärksamhet. Till slut skrek han allt vad han kunde och jag såg vad åsnan hade hoppats på, to ”get lucky”. I cirka hundra kilometer i timmen sprang jag mot bron och friheten. Jag har aldrig känt mig objektifierad förrän denna ljumma sommarkväll. Nu vet även jag hur det känns. Märkbart berörd landade vi på tavernans servering efter ett välkomnande handslag från dess ägare. Det var nu den levande menyn landade på vårt bord. På en obehandlad träbricka lika stor som Mitsubishins framruta fick vi beskåda ovala fat med kvällens alla rätter och vi kan nog svära på att bläckfisken fortfarande rörde på sig. Vi förbjöds beställa samma rätt med en skarp blick och ett vänligt leende. Kvällen slutade med att vi konstaterade att vi ätit resans godaste mat hittills, spicy pork och rödvinsmarinerad kyckling.
Stranden vid Vagia, Egina. (Foto: Markus Olsson)
