Det sista dygnet på Sifnos och hemresa
Det sista dygnet på Sifnos och hemresa
- Detaljer
- Kategori: Allmänt
- Skapad fredag, 06 juni 2014 20:55
- Träffar: 36774
Kamares, Sifnos. (Foto: Markus Olsson)
Just nu sitter jag lätt illamående i katamaranen på väg mot fastlandet med åtminstone två stycken upprörda passagerare som skulle ha gått av där jag gick på. I det totala kaos som bara kan uppstå när en katamaran ligger efter tidtabell så släppte de på massan som stod och trampade på kajen innan alla hade klivit av och vipselevi och vipseliveus så är vi alla på väg mot Pireus.
I går kväll intog jag den godaste pizzan i mitt snart 40-åriga liv. Det är märkligt att en liten italiensk restaurang på en liten grekisk ö i en liten grekisk by vid en liten grekisk hamn intill ett stort grekiskt berg serverar den godaste pizza en krum liten man med lockigt hår kan tänka sig. Där satt jag med smält ost hängade ur mungiporna, smackade njutfullt och såg solen sakta börja gå ner i öster då det plötsligt slog mig att denna solnedgång måste fotas uppifrån berget. Ivrigt vinkade jag på den långa, smala servitören som kom rusande så att hans gröna förkläde fladdrade av vinddraget. Jag betalade och intygade pizzans storhet, sprang upp på hotellrummet och bytte skor, slet åt mig systemkameran och löpte ut i det falnande dagsljuset. Solen sjönk allt snabbare mot horisontlinjen och med älgkliv påbörjade jag min vansinnesfärd uppåt. För att få upp farten ytterligare stakade jag mig framåt med armarna som om det vore upploppet på femmilen. Nere från byn måste det ha sett bra märkligt ut, ungefär som om bergatrollet skyndade upp mot sin grotta efter att ha snokat runt nere i byn. Lätt böjd, med händer och fötter som mötte marken samtidigt, tog jag mig i rasande fart uppåt men tyvärr inte i den takt som hade givit en fantastisk solnedgång på minneskortet. Det blodröda klotet hade redan gömt sig bakom den låga molnkanten som vilade mot horisonten. Kvar var bara några bleka strimmor ljus som färgsatte de vita kuberna som utgör Kamares. Med svetten forsande ner för ansiktet satt jag kvar på den solvarma stenen och åt på de ostrester jag hittade på hakan. Livskvalitet kan te sig på många sätt. Jag njöt av att vara där och att äta ost. Med babysteps gick jag sedan ner till hotellet och intog ett glas av det billiga bordsvin i kissgul kulör jag som hade inhandlat tidigare på dagen. Smaken var mindre god men vinet svalkande skönt. Kvällen avslutades med en tysktalande Sylvester Stallone på en grusig tv-bild.
Innan jag föstes på katamaranen hade jag tillbringat förmiddagen på stranden tack vare hotellets goda vilja att låta mig cecka ut klockan tre istället för tolv. Det blev alltså en njutbar sista dag på Sifnos, till största delen i horisontellt läge. Sista dagen behövde jag inte solskyddfaktor tänkte jag full av erfarenhet från tidigare fadäser med bristande solskyddsfaktor. Mycket riktigt, även denna gång fick detta konsekvenser men en ny konsekvens som nu kan läggas till erfarenhetsbanken. När jag kom upp till rummet för att duscha av mig saltet från kroppen och sanden som letat sig in till hårbotten såg jag till min förvåning en liten primadonna i spegeln. En primadonna med stort vågigt hår, i lätt guldton, och med dagen till ära en fin alldeles röd ögonskugga. Jätte röd ögonskugga. Jag neg kungligt för min spegelbild men insåg snabbt att mina dagar som primadonna är lätta att räkna och klev istallet in under det varma vattnet och skrubbade bort saltet från kroppen. Ögonlocken sved.
Dag har blivit kväll och jag har precis ätit en smörgås som har passerat sitt bäst före datum. Jag sitter på hotellet i Pireus och stirrar på packningen som ska inrymma de sista inköpen jag har gjort. Något kommer att ta stryk under resan när ryggsäcken nästa spricker av sitt innehåll. Jag hoppas bara att det inte blir keramiken jag köpte på Sifnos, en ö som helt klart är värd ett andra besök. När och var nästa greklandsresa blir vet jag inte men jag vet att jag i alla fall mycket snart kommer att längta tillbaka till havet, människorna, maten och naturen. Vi ses!
