Aten- det andra dygnet
Aten- det andra dygnet
- Detaljer
- Kategori: Allmänt
- Skapad lördag, 17 maj 2014 16:45
- Träffar: 37661
Vy över Aten. (Foto: Markus Olsson)
Från kossa till bergsget är steget inte så långt och tur är väl det eftersom vi i torsdags klättrade 273 meter över havet i kastvindar och bland taggiga buskar med tungliknande blad som liksom försökte slicka våra håriga lemmar. Att ta den asfalterade vägen upp på Lycabettus ligger inte riktigt i en gets natur utan istället klättrade vi två steg upp och halkade ett steg ned på smala stigar under pinade pinjeträd fäktandes med illvilliga kaktusar i vår kamp mot toppen. Bedriften krävde sin dryck och jag tänkte att köpa två läsk av den rundlagda mannen med slaktarförkläde skulle kunna vara en god idé. Hans lilla verksamhet rymdes i en smal rektangulär öppning i kyrkans vita, tjocka stenvägg olämpligt placerad vid de sista trappstegen mot toppen. Hans röda, nariga hand, visserligen stor som ett dasslock, försökte sträcka fram båda burkläsken till den törstiga svensken vilket visade sig vara en balansövning i samma anda som örebroaren Rune Olssons. Numret misslyckades och den ena burken studsade ett tjugotal trappsteg ned för den stenbelagda trappen med allt högre studs för att till slut med ett jätteskutt på en höjd av två meter landa i en buske med elaka tungor. Jag studsade efter läsken och fattade ett fast grepp kring burken som nu vibrerade och morrade åt mig. Jag fick använda ett tvåhandsgrepp kring besten tillbaka upp till slaktaren som inte var slaktare. Hans stora händer kan tämja en vilde tänkte jag och sträckte fram burken fortfarande i ett hårt grepp. ”No, for you my friend” svarade farbror-hur-tänkte-du-nu, ”Two euros, please”. Ville karln skicka mig till yttre rymden? Kraften innanför aluminiumhöljet skulle ha skickat mig rakt ut i ingenstans, till en plats som inte ens författaren till Star Trek hade fantasi att skriva om. Istället för att med stark och tydlig röst markera att denna vara inte skulle komma att säljas till mig kom bara ett svagt litet ”boom” ut som fick det vänaste lilla flickebarnet att verka grov i munnen. Det verkade dock tilltala mannen med de stora händerna som bytte ut läsken till en som inte morrade.
Brettos. (Foto: Markus Olsson)
Gymnastikövningarna till toppen var mödan värd och vi insöp utsikten över Aten, Akropolis, Pireus och havet en bra stund innan vi hasade oss ner till trafikmyllret och de marmorbelagda gränderna. Lunchen avnjöt vi på en restaurang vägg i vägg med kvällens utflyktsmål. Det visste vi inte om och vi skapade stor förrvirring när hotellportiern på kvällen försökte förstå vart vi ville hän. Trots sin unga ålder var hans långa hår alldeles grått och hästsvansen han hade satt upp det i viftade fram och tillbaka när han krumryggad samtidigt försökte googla, plocka fram en karta under disken och se förbryllad ut. Det hela landade i ett stort Ah! när vi kom fram till att b:et i Brettos uttalades v. Vi fick vägen till Atens äldsta ouzodestilleri förklarad för oss och i de färgade flaskornas sken startade vi vår sista kväll i huvudstaden med Ouzo-gold tappad direkt från ekfaten längs rummets ena vägg. En magisk upplevelse! Några Ouzo senare och ett trevlig samtal med två amerikanska arkeologer gick vi ut i den svala Atennatten och påminde oss om att livet är rätt bra .
Brettos. (Foto: Markus Olsson)
