Agistri- en av de Saroniska öarnas riktiga pärlor

Agistri, Angistri eller Agkistri. Kär ö har många namn eller hur är det nu ordspråket lyder? Kär har i alla fall ön blivit mig. Kanske beror det på att jag inte hade några förväntningar när jag bestämde mig för att avsluta resan på en av öarna närmast Aten? Kanske är det så att jag med åren allt mer uppskattar kontrasterna mot Kykladernas drömvita bebyggelse med kalufser av prunkande bougainvillea? Jag kan inte riktigt sätta mitt krokiga finger på det men jag trivs i alla fall lika bra som den ofriterade sardellen här i vattnet runt Agistri.

Agistri- en ö att älska

Jag trivs med den opolerade ytan i Megalochori, jag trivs med den ordnade miljön i Skala och jag trivs med de mustigt gröna pinjeskogarna som skyddar den oländiga terrängen. Jag trivs med det fantastiskt turkosfärgade havet, jag trivs med de nickande grå pantrarna som kvällstid vilar sina kroppar i den ljumma luften och jag trivs med de vänliga klapparna från omtänksamma öbor. Jag trivs med den gyllene solen som sakta går ner bakom bergen på fastlandet, jag trivs med de lugna vardagskvällarna i juni och jag trivs med skådespelet utsikten erbjuder.

Agistri är inte mer än 14 kvadratkilometer stor och ligger bara 55 minuter bort från myllret och dieselångorna i Pireus. Runt 1000 personer huserar här året runt medan flyende Atenbor berusar Agistri under veckosluten och fyller ön med betydligt fler. Särskilt många öluffande skandinaver hittar inte hit men en och annan engelsman trivs lika bra som jag på Agistri.

Jag bor i Megalochori dit snabbåtarna, Flying Dolphins, anländer men den stora turistorten är Skala dit den långsamma färjan infinner sig. Här om dagen berättade den gråhåriga hotellägarinnan detaljerat att avståndet mellan byarna är 1052 meter. Det var nämligen så långt jag behövde gå för att få tillgång till öns enda bankomat. Hela dagarna strosar folk mellan byarna och det finns små vattenhål längs vägen i form av en organiserad strandremsa och en och annan taverna/bar.

Jag valde dock en helt annan väg till öns enda bankomat, nämligen den runt hela ön och upp över bergen via de gamla steniga skogsvägarna. Det tog mig ett par timmar att nå bankomaten men det var det värt. Vad är väl en promenad till en bankomat? Kort, tråkig eller trist? Eller alldeles, alldeles, lång och underbar?

Väl i Skala passade jag även på att knalla vidare till Halikada längs en väl upptrampad stig högt ovanför vattenytan och förbi öns fricampare. Det var det också värt. För en höjdrädd krabat kan det dock vara lite svajigt att klättra ner till själva stranden men för en höjdmodig jätte är det raka spåret. Jag tillhör det tidigare epitetet och svajande valde jag att avstå från klättringen ner till de vita klapperstenarna och de frimodiga badarna.

Kvällarna har jag uteslutande avnjutit på min balkong som har den mest bedårande utsikten över havet bort mot Egina och längre bort i horisonten Pireus. Jag kan inte få nog av att bara sitta och titta. Jag tittar, tittar och tittar. Och tittar ännu mer. Och ändå vill jag bara fortsätta att titta. Eftermiddagens klarblå färger blir till ljust rosa medan solen går ner och rosa övergår långsamt till svarta nyanser med blinkande ljus från bebyggelsen på andra sidan sundet. Och jag fortsätter att titta. Och titta. Jag behöver inget mer. Jag behöver inget mer än Agistris 14 kvadratkilometer, hennes gröna skogar, hennes turkosfärgade hav, hennes gamla skogsvägar och hennes små skiftande byar. Det här är precis det jag behöver. Och ett och annat glas vin förstås.

Imorgon tar den flygande delfinen mig tillbaka till storstadens svärmade folksamlingar för vidare resa hemåt. Allt har sin tid och jag är glad att jag valde att upptäcka denna pärla bland de Saroniska öarna. Jag kommer garanterat att återvända hit för att trivas och för att titta lite mer.

Läs mer: Agistri (länk)

Läs mer: Aktuella inreseregler till Grekland (länk)