Leros

Jag kapitulerar. Jag ger villkorslöst upp och viftar med vit flagg. Jag låter mig fångas av Leros ljuvlighet, prakt och avslappnade stämning. Mina känslobarriärer har förintats och jag har godvilligt givit upp i hennes famn. Jag vill inte vara någon annanstans. Jag vill stanna för alltid.

Jag sitter på boendets takterrass med terrakottafärgat klinker, varmt från solens skimmer, omgiven av vita murar med blåmålade detaljer. Långt där nere breder Alintabukten ut sig. Någon klipper sina olivträd, en annan målar på sitt hus, en hund skäller någonstans på bergets sluttning. Långt där nere på vägen tutar en rostig pickup för att tala om att han strax rundar det vit- och gulmålade huset som skymmer sikten.

Jag bor i Agia Marina på Leros östra sida. Var än jag vilar blicken bestiger husen sakta bergens sluttningar och på en av de högsta punkterna ligger Pandeli Castle för att liksom påminna oss om vår litenhet. Slottet motstod till och med tyskarnas ockupation och massförstörelse 1943.

Jag sitter i ett av de hus som har haft som ambition att klättra högt och det kräver sin fysik att ta sig uppför de branta cementerade vägarna. Ja, eller den enda branta cementerade vägen som inte klarar möte bil mot bil. Jag frågade Davide om han ofta möter andra bilar på väg ner och jag fick svaret att under augusti månad kan det hända ett par gånger i veckan. “Det gäller att hela tiden ha en överblick på vägen från kurva till kurva där du har en chans att se eventuellt stigande fordon.”

Jag gillar Agia Marina. Från hamnen, längs hamnpromenaden, upp i riktning mot Pandeli/ Panteli som ligger på andra sidan krönet. Här blandas ologiska vägnät, hus i behov av upprustning intill de som redan har genomgått en förvandling med samhällets alla väsentliga funktioner. Här ligger uteserveringarna tätt intill havskanten, här bemöts du med en slags ödmjuk blyghet och här finns en taverna som vill att du klottrar på bordet du sitter vid. Med neonfärgade pennor.

Jag har utforskat Leros i en sadel på en beige elcykel med hjul små som på en skottkärra. Jag var den första som har utforskat Leros på en gulbrun springare som lätt galopperade i 40 kilometer i timmen utan ansträngning. Jag var den första kunden som det nya elcykelföretaget lät sitta upp och skumpa iväg i solnedgången. Ett utmärkt sätt att ta sig runt till alla de platser som Ambra och Davide pekat ut på den svartvita fotokopian av en karta som inte längre finns.

Mina dagar på Leros

Första dagen tog jag min springare till att upptäcka alla stränder längs Alintabukten. Jag landade till slut vid Dioliskaria Beach för några timmar i solstolen, svala bad i det klarblå vattnet och intag av en grekisk sallad vid taverna Zephyros. Ja, även en lokal öl, Raven, från ett mikrobryggeri på ön slank ner. Frisk, syrlig och smakrik. Det är liksom lätt att trivas med alla dessa ingredienser. Jag trivs. Jag skulle bara kunna cykla, sola, bada, äta en grekiska sallad och dricka en öl. Repeat.

På takterrassen vid mitt boende finns två staplade europallar utställda med en ljusblå madrass ovanpå. Där låg jag hela kvällen och lyssnade på vindens sus, grannarnas lågmälda konversation och tittade upp mot den allt ljussvagare himlen. Sa jag att jag trivs?

På den andra dagen trampade jag frenetiskt över till den västra sidan av Leros, for som en vettvilling genom Lakki nästintill liggandes i sidled i den stora rondellen och tvärnitade vid Tunnel War Museum någon kilometer längre bort. Museét är en påminnelse om andra världskrigets illvilliga makter och människans grymhet. Försvarstunnlarna i berget är idag ett välfyllt museum med historia från den tyska ockupationen av Leros 1943. En stark upplevelse.

Påtagligt berörd trängde sig ett behov av yta och tjusning på. Jag cyklade tillbaka i riktning Agia Marina och stannade efter en rekommendation vid Vromolithos Beach med taverna Paradisos som en trygg famn att avnjuta dagens lunch vid. Den äldre, ödmjuka mannen med grått hår sjöng fram dagen specialiteter och resans första Pastitsio landade där den hörde hemma.

Innan solen gick ner gick jag de 500 trappstegen upp till Pandeli Castle och betraktade dagsljusets stilla tillbakadragande. Det var en bra dag med både stort och smått, viktigt och lättsamt.

På den tredje dagen kände jag mig kyrklig och satte riktning mot Agios Isidoros på Leros västkust. Ett av Greklands alla kapell som byggts på en svåråtkomlig plats av betydelse. Med berättelser om hur lätt det är att halka och trilla i vattnet i ryggen stapplade jag mig fram längs den smala, gjutna perrongen. Jag är inte troende men det är svårt att ändå inte känna in platsens tyngd. 

Lika lättsam som tyngd trampade jag tillbaka i riktning Lakki för att besöka ett annat kapell, Panagia Kavouradena, som ligger cirka fem kilometer söder om Lakki. Den ortodoxa pondusen var inte lika kännbar här men en plats som ändå fascinerande. Fem Ave Maria senare stannade jag vid Xirokampos Beach och tillbringade några timmar i skuggan utfläkt på en solstol. Matintaget denna dag bestod av husets sallad på Porto Nikolas i vindbyar på 12 m/s. Jag var lika mycket under den vita pappersduken som över. Däremellan sallad, bröd, tzatziki och dryck.

Ja, tänk vad snabbt några dagar kan gå ändå. Tänk vad snabbt jag måste lämna en ö som var jag än mig vänder liksom omfamnar mig i en kram. Både till sättet men även i det omslutande landskapet. Leros är en ö som på något sätt håller om dig, får dig att känna dig harmonisk. Det är få platser som erbjuder det. Jag kommer att komma tillbaka en dag.

Här bodde jag: Il Canto delle cicale (länk)

Här hyrde jag elcyckeln: E-bikeme (länk)

Här kan du boka dina färjebiljetter i Grekland: Ferriesingreecce (länk)