Tredje och fjärde dagen på Lesbos i den grekiska ö-världen

Detaljer

Kategori: Allmänt

Skapad fredag, 17 maj 2013 08:59

Träffar: 43424

Nu har vi sjunkit ner i våra utan missförstånd bokade säten på färjan mot Chios. Vi hamnade precis framför tv:n vars ljud ska höras även till de som sitter cirka tio meter bakom oss. Vissa toner i de stereotypa reklaminslagen får öronen att fladdra och huden i ansiktet att dras bakåt men det får oss att känna oss som unga, virila nittiotalister förutom att vi gärna vill klaga på den höga volymen förstås. Som tur är så strömmar grekisk schlager om ett svårt liv ut ur högtalarna i taket och ljuden tar nästan ut varandra. I samma sekund som jag skriver detta skrider två brottslingar i handfängsel förbi och granskar mig med mord i blicken. Det här blir nog en bra tretimmars resa det här.

Vi har haft lite varierande väder här på Lesbos. Ena stunden gassar solen från en klarblå himmel och vi lapar i oss den som en törstig hemlös katt, andra stunden täcks himlen av tunna, vita slöjor och vi tycker nog att vinden kräver en jacka. Idag täcktes himlen av tunna flor och vi valde att vandra längs ena sidan av bukten som utgör Mytilini. Efter cirka en timme av pust och stön i kraftig stigning kom vi fram till den lilla byn Agia Marina som sakta klättrar upp längs sluttningen. Här hördes knappt ett ljud förutom några fåglar som kvittrade och den svaga vinden som susade i pinjeträden. Till och med den överviktige prästen i sin lila kaftan och med sitt grå, stripiga skägg såg ut att sväva ljudlöst ovanför marken. Tyngdlagen gäller visst inte i denna lilla by tänkte jag och lade mig raklång på marken för att se om det fanns en luftspalt mellan guds sändebud och den stenlagda kyrkoplanen. Den långa rocken och det grå skägget som hängde ända ner till markytan dolde dock en eventuell luftfärd och jag satte mig lätt generad upp igen när prästen gjorde ett korstecken och tittade medlidande på mig innan han seglade iväg.

Taverna Oyzepi i Agia Marina.

Utsikt från tavernans servering.

Svaga av den långa vandringen sökte vi upp en av Greklands mest charmiga små tavernor, Oyzepi, och frossade i grekisk sallad, köttbullar, zucchiniplättar och pommes frites. Allt detta sköljdes ner med två kalla Mythos och två liter vatten. När vi satt där högt upp på berget under ett tak av vildvin och blickade ut över vidderna och havet konstaterade vi att vi nog mådde riktigt gott. I alla fall tills vi insåg att vi faktiskt också måste gå tillbaka. Det gjorde vi men vi valde att gå rakt ner till kusten och följa vägen längs vattnet tillbaka till Mytilini och det ljudmässiga kaos som härjar där. Jag har nog aldrig varit med om en sådan trafik. Det är inte bara Britney Spears som kan sjunga ”Crazy” utan även jag kan göra det när huvudet spinner runt i 180 grader för att var jag än vänder och vrider mig finns det en bil, en lastbil, en moped eller motorcykel som gasar, tutar och tvärnitar. Någonstans skäller en hund och en försäljare skriker ut sina sänkta priser. Det är då jag drar på mig min röda kroppsstrumpa i gummi, sätter upp håret i en hästsvans och vrålar loss till ”Crazy”. Det är klart att det finns en charm i detta kaos och i denna ljudstorm men är det vågornas skvalp och trädens sus som ska locka fram den röda gummistrumpan så är det inte i Mytilini man ska vila ut sig efter en hård världsturné. Just det insåg vi ganska snabbt och igår tog vi en bastu-buss till den lilla staden Molivos på norra Lesbos. Tomatröda i ansiktet och svedda av björkriset vi piskat oss med hela vägen klev vi ut i ett litet himmelrike. Den svaga vinden från havet välkomnade oss till en otroligt vacker småväxt stad på bergskanten och vi var beredda på att hoppa i havet direkt för att svalka oss.

Molivos.

Vi valde därför att följa skylten mot stranden och stegade ner på den betonggjutna vägen som kantades av pittoreska hotell med välskötta, lummiga trädgårdar. Stranden är en klapperstensstrand och närmast staden kantas den av tavernor medan längre bort blir stenarna mindre och restaurangerna färre. Eftersom vi hade svettat ur oss hela frukosten och vinden nu svalkat oss så var det en taverna som stod högst upp på önskelistan. Vi valde, Taverna Triena, som bjöd på sittplats både i skuggan och i solen. Det var inte många gäster som satt och njöt av grekiska kulinariska läckerheter i de vita stolarna vid de rektangulära borden. Mitt i restaurangen stod ett runt bord där det satt en blond kvinna med håret uppsatt i en liten svans. I höger hand hängde en cigarett och i den vänstra handen höll hon ett glas med kaffe, precis som vilken annan grek som helst. Hennes tunna svarta tunika fladdrade till i brisen när hon reste sig upp och hälsade oss välkomna. Det visade sig att kvinnan med de grekiska attributen var svenska. Therese från Gävle. Det första hon frågade oss när vi konstaterat att vi alla kom från det kalla landet i norr var om vi hade saltlakrits med oss, eller kanske till och med tidningen Se & Hör. Det hade vi förstås inte men vi kom istället att språka om hur det var att leva som svensk i Grekland, eller ska man kanske säga att hon är grekisk nu när hon bott här i 20 år? Vi njöt verkligen i fulla drag under en av de längsta luncher vi har intagit sedan vi kom hit. Maten var riktigt god. Min stifado föll isär precis så som den ska när det har fått koka i timtal på spisen. Om jag hade gått på fyra ben så hade jag rullat mig i maten för att få njuta av den på alla tänkbara sätt och behålla lukten och smaken av den förträffliga grytan ända tills jag åker hem om drygt fem veckor. Förutom restaurangverksamheten erbjuder de även uthyrningsrum och olivoljan i flaskorna som pryder varje bord kommer från hennes alldeles egna olivlund. Ahhhh! Vad livet i Grekland verkar härligt ändå. Om ni någon gång har vägarna förbi Molivos, passa på att bo och/eller äta här.

Stranden och tavernorna i Molivos.

Efter lunchen gick vi sakta upp i staden ända upp till ruinerna av det bysantinska-genuanska slottet, Molivos slott. Denna slottsruin är Lesbos näst största och är mer välbevarad än ruinerna i Mytilini. Även om det benämns som slott så var dess funktion i förstahand att försvara staden som ligger under den.

Molivos slott.

Det sista fordonet hem denna onsdag i maj gick vid 15.30 och med en ac-utrustad buss var det lätt att somna den dryga timlånga färden tillbaka till bullercirkusen i Mytilini. Vistelsen på Lesbos fick lite krydda tack vare denna utflykt. Nu ser vi fram emot nästa ö och nya ljud- och matupplevelser.

Tweet

Tipsa en vän