Throwback-tisdag: Aten

Detaljer

Kategori: Allmänt

Skapad tisdag, 28 juli 2015 10:28

Träffar: 35012

Nu när det är mindre än ett dygn innna avresa till Aten kör jag ett throwbackinlägg från förra året då vi kom ner till Aten.

Mythos, Alfa, Ouzo, souvlaki, höga röster, trafik, sol, Feta, kaffe, cigarettrök, myller. Aten. Nu är vi här igen och vi rör oss över torg och i gränder som om vi vore hemma. Som två av vintern stela kossor sparkar vi bakut på ett kosläpp när vi rusar fram vid Monastiraki, ner över Plaka och runt Akropolis. Vi stångas lekfullt på vår välbekanta sommaräng och skulle nog kunnat ha annonserat vår dans över marmorbelagda ytor för att locka fler förundrade betraktare. Vi tumlar runt och tänjer de stela musklerna men ganska snart sprätter det inte i benen längre och vi väljer att vila våra klövar på ett ganska alldagligt souvlakiställe. Här har vi varit förut och vi vet vad vi får till ett förvånansvärt bra pris för att vara mitt i stan, nära turiststråken. Inkastaren drar hela sin harang med svenska uttryck som han har lärt sig genom åren och ger oss ett bord i den gassande solen. Vinden är stark och vi är de enda kreaturen som antar utmaningen av att njuta av en plats utanför vindskydden. Vinden sliter i pälsen och de ihopfällda parasollen vajar som unga träd i kampen mot vädret. Vi beställer in två stora Mythos för en kossa på kosläpp blir lätt törstig. Det vet man ju. Här sitter vi en bra stund och min vän vill diskutera ”livet”. Vi vänder ut och in på vardagen och betraktar både hemlösa och till synes välbergade atenbor. Den kalla ölen smeker strupen ödmjukt innan den landar i mage nummer tre. Diskussionen tystnar så sakteliga och nattens transport söderut vaggar oss till slut till ett par timmars sömn på hotellets tak. Jo, det är faktiskt där vi bor. ”Ta hissen till våning tre, ta trappan till höger, gå ut genom dörren och håll till höger”. Den skäggiga mannen bakom receptionsdisken säger inte så mycket mer och de vita tänderna blänker i skenet från den mässingfärgade lampan som dinglar tre meter ovanför oss. Vi följer instruktionerna och kommer ut på hotellets tjärpappsbelagda tak, håller till höger och kommer fram till en dörr, precis intill en stege som leder upp till solfångarna som vilar ovanför vår påbyggnad. Här bor vi bra tänker vi och kommer fram till att en ko aldrig varit på denna höjd förut.

Utsikt från hotellets tak mot Akropolis, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Några timmar senare vaknar vi till ljudet av vindens vrål som sliter i den otäta dörren. Det sprätter i benen igen och vi gör oss vackra för att göra atennatten osäker. Från taket har vi en makalös utsikt över ett upplyst Akropolis och vi försöker föreviga det genom en lika makalös selfie. Vi kan väl lämna det vid att Akropolis nästan försvann bakom min mule. Vi skrider istället ner till Plaka igen och trots att vi inte skulle äta mer än ett litet snack så tar vi in mat och dryck för åtta magar. Det sätter sina spår och lätt dästa strosar vi genom natten. Vi stannar till för att föreviga fullmånens sken över Parthenon. Jag idisslar maten för sjätte gången och känner mig synnerligen oattraktiv när ödet vill mig annorlunda. Från ingenstans dyker en grekisk gudinna upp med brunt svallande hår och med månens sken gnistrande i de bottenlösa mörka ögonen. Hon står tätt intill min kropp och förklarar att Akropolis är formad som en triangel, en symbol för energi. Hennes knaggliga engelska formas av hennes fylliga läppar till en exotisk vaggvisa. Plötsligt känner jag hennes hand i min ficka och jag tar ett en meter långt skutt i nordvästlig riktning. Jag vänder mig om och stirrar på en kvinna i flottigt hår, ett härjat ansikte och med två tänder i behåll kraxar hon fram med sina nariga läppar en önskan om en fortsatt skön kväll. Vi muddrar oss själva och inser att alla ägodelar fortfarande är i behåll. Jag kastar en besvärjelse efter henne och hyttar med min ena klöv. Min kompis hyttar också och spottar demonstrativt ner i backen. Stärkta av att klara oss från en simpel ficktjuv fortsätter vi genom natten och flera glas vin. Första dagen i Aten har lidit mot sitt slut och med chockrosa öronproppar ska jag nu sova i en ljudlös miljö. Imorgon väntar Lycabettus, Atens högsta punkt.

Utsikt mot Lycabettus, Aten. (Foto: Markus Olsson)

Läs även andra bloggares åsikter om Aten, Grekland, grekisk, sommar, semester, Medelhavet, öluff.

Tweet

Tipsa en vän