Karpathos- charter och ändå inte

Det är nu ett par dagar sedan jag landade på Karpathos flygplats efter en färd som mer eller mindre påminde om en karuselltur. Ni vet en sådan där karusell med färgglada flygplan vars hävarmar åker upp och ner samtidigt som de sakta gå runt i en cirkel. Ur betraktarens ögon lite lätt trist men för det lilla barnets upplevelse en hisnande flygtur. Jag kände mig som en liten klimp på nytt kan man väl säga.

Lätt vinglig fångade jag snabbt upp min ryggsäck på det blanka bagagebandet och tog första bästa taxi till Karpathos stad, Pigadia. Utanför taxifönstret passerade den ena bukten efter den andra förbi med vatten i samma kulör som en vicks blå och ur bilstereon strömmade covers i reggaetakt på hög volym. Vid ett första intryck en total kulturkrock, efter två tvära kurvor ett antal hundra meter ovanför havet en yttring för stämning och känsla här på Karpathos. Vacation. Taxichaufförens mörka raspiga stämma ställde ingen fråga utan skorrade enbart fram ett konstaterande. Jag nickade.

Efter cirka 20 minuter i reggearus var jag framme vid boendet, Regina Studios & Hotel, som ligger en bit upp för sluttningen med utsikt över bukten, elledningar och ofärdiga hus. Rummet är en studie i lavendelblått, rosa och lila och en och annan orange-grön blomma som pryder kaklet i badrummet. De greklandsblå fönsterkarmarna visade sig vara relativt nymålade för mina fingrar antog samma nyans när jag försökte öppna skjutdörren till balkongen. Det gick inte att tvätta bort färgen utan nu går jag omkring här med två blå fingrar och känner mig lite extra grekisk.

På eftermiddagen gick jag ner i den rätt anspråkslösa staden för att få en uppfattning om vad som dolde sig bakom de ofärdiga husen jag såg från mitt rum. Jag fastnade direkt vid en liten taverna där jag avnjöt en caesarsallad och en stor Mythos. En och annan chartertant med läderhud och en och annan charterfarbror, som allt som oftast verkar ha en kliande ölmage, satt utströdda på de olika serveringarna längs hamnpromenaden. Jag gick först åt ena hållet och sedan åt det andra hållet innan jag gick upp till mig igen för att skrubba fingrarna och för att läsa en god bok på balkongen. Eftermiddag blev till kväll och jag somnade som en stock och drömde om karuseller och sockervadd.

När jag morgonen efter kom ner till frukostrummet, för övrigt en studie i rosa, aprikosfärgat och vinrött, ville receptionisten ovillkorligen göra iordning koppen kaffe åt mig. Servicegraden på Reginas överträffar långt de fuktiga fönsterkarmarna på tredje våningen. Kaffet å andra sidan var så starkt att nackhåren reste sig, lossnade och tog en resa till Andromedagalaxen, återvände och krullade ihop sig. Ändock nickade jag hummande och gjorde tummen upp. Säkert en schysst kick-start på dagen tänkte jag och skickade väg nackhåren på ytterligare en resa.

Med receptionistens privata telefonnummer för ICE* och med ett koffeinrus som påverkade både psyket och mitt beteende gav jag mig ut på min första vandring här på Karpathos. Tänk, är det inte rätt märkligt hur man kan få avvara tid för att bara gå? Medan jag gick upp för berget och in i pinjeskogen och kände det tjocka mjuka underlaget av barr under mina skor så bara gick tiden. Tick tack. Är det inte underbart? Att få låta tiden gå och bara gå? Jag rundade Larniotissa och lät tiden gå nedför igen innan jag med benen i högläge insöp eftermiddagssolen på den väl tilltagna balkongen. Ja, så tuffar mina dagar på här på Karpathos.

*ICE= In Case of Emergancy

Läs mer: mittgrekland.se’s information om Karpathos (länk)