Vandringar på Sifnos

Detaljer

Kategori: Allmänt

Skapad onsdag, 04 juni 2014 20:04

Träffar: 36242

Oj, den här godisen smakade visst tvål, eller är det en tvål som smakar godis? Oklart. Desperate times call for desperature measures när sockerbehovet får varenda cell i kroppen att centrifugera i protest. Nåja, lite tvål får säkert kroppen på rätt köl igen.

Kastro, Sifnos. (Foto: Markus Olsson)

I dagarna två har jag vandrat i bergen och morrat över de mörka molnen som slickar bergskammen med sina svarta tungor. Det var ju nu jag skulle rulla ut mig på stranden och lapa sol de sista dagarna men någon ville något annat. Istället har jag pressat kroppen och min rädsla för höjder till max på små steniga leder intill branta stup. Jag startade tisdagen med att ta bussen till Apollonia för att därifrån knalla ner till Kastro, en riktigt gammal vacker by med små, små gränder som är omgivna av en stadsmur. Hela byn är kulturminnesmärkt och därmed orörd och oexploaterad. Jag snurrade runt ett tag och fascinerades över hur olika vi människor väljer att leva ändå. På denna ö har jag valt att bo på ett nyrenoverat hotell i Kamares och med tunga regnmoln över Kastro och mig bestämde jag mig för att gå tillbaka dit. Jag tog bergsvägen de sju kilometerna tillbaka ner till Kamares. Föga hände på denna vandring förutom den lilla detaljen att jag fick pressa min lekamen mot bergsväggen när en stressad åsna i full färd tog stigens utrymme. På åsnans rygg satt en solbränd man och vajade som en fjäder i vinden. Han verkade inte riktigt kunna bestämma åsnans hastighet där de for fram längs berget, men jag hoppas att de var på väg i rätt riktning i alla fall. En vanlig dag i Grekland helt enkelt.

Kamares, Sifnos. (Foto: Markus Olsson)

Idag hade jag åter planerat en dag på stranden i gassande sol med lite rödaktig hud som resultat av den väl uttänkta planen. Istället blev den en mil rakt upp på berget och ner igen. Trots alla leder jag har vandrat på i detta land så kunde jag inte låta bli att återigen tro att jag hittade en ny led som sedan visade sig vara en snirklig getstig fram till ett stup och som jag med dödsfruktan fick backa tillbaka ifrån. Ibland en onödigt lång sträcka när allt plötsligt börjar se likadant ut och med tusen olika stigar att välja mellan. Ner kom jag igen i alla fall och nu ligger jag här på sängen och är godissugen eller tvålsugen eller vad det nu är. Imorgon har jag planerat för en fantastisk dag i den gyllengula sanden med det turkosa havet som en svalkande motpol till solens hetta. Ja, det blir en bra dag imorgon.